Recension

[image name=betyg4]

I Sverige har man, fullt förståeligt, längtat efter våren. Nu är den här. Vissa har också, förhoppningsvis i alla fall, längtat efter Peter Bjorn And Johns sjätte skiva. Nu är den här även den. Den heter Gimme Some, och jag kan inte undgå att tycka att den borde varit efterlängtat av fler, att den borde varit lika upphaussad här på hemmaplan som på andra sidan Atlanten. Ja, mer som våren. Att bandet hade fått spela på Skavlan och inte bara på Conan (att den förstnämnde är ett narcissistiskt skämt till programledare jämfört med den senare, spelar ingen roll). Det är en elva spår stark skiva som hade förtjänat den uppmärksamheten.

Gimme Some. Undrar lite om uppmaningen är ironisk. Till vilka är den riktad? Peter Bjorn And John? De har ju redan levererat, tänker jag. Massor. Kanske är uppmaningen bandets sätt att ironisera. Att uppmaningen skulle vara riktad från publiken, alla ”fans” som bara tagit Young Folks till sina hjärtan, att den skulle vara riktad från alla journalister (och bland dessa räknar jag mig själv) som frågat om one hit wonder-stämplar hit och pitchfork-listor dit. De säger Gimme Some. Ovetande om att de från Peter Bjorn And John redan fått mer säger de i kör: ge oss något. Leverera. Och, trots att de skulle kunna vara bittra, peka på att de faktiskt redan gjort det som efterfrågas, att de bara gått framåt sedan den där klädsamma, men ack så förrädiska duetten med Victoria Bergsman, så knyter de näven i byxfickan och ger oss en skiva som inte går att ignorera. Den är alldeles för bra för det.

Inga bongotrummor ödsligt ekandes i bakgrunden. Inget visslande. Bara låt efter låt uppbyggd av det simpla indie/powerpop/rock-recept som är Peter Bjorn And Johns främsta styrka. Det vill säga att man är en trio som vet hur man hanterar gitarr, trumma och bas, samt att man omfamnar spelglädjen som medföljer då dessa instrument får samspela i enkla melodier. Lägg på lite körer, percussion och ännu fler gitarrer, för att inte glömma Peter Moréns snygga röst och härligt nonchalanta frasering, och sen har vi den där. Den nästintill perfekta popplattan.

De är som käftsmällar, låtarna. Merparten av dem i alla fall. Minst fem av dem skulle kunnat bli p3-hits om det inte vore för det faktum att p3 spelar mycket sämre musik nu än vad man gjorde för sju år sedan. Från afropop-gitarrerna på Dig a Little Deeper, via årets cowbell i Second Chance till punkiga höjdpunkten Lies. Plus en snygg indiedisco-dänga, May Seem Macabre, och lite kungahus-kritik, (Don’t Let Them) Cool Off, vilket är något jag alltid välkommnar, vare sig det är bra eller inte. Allt genomsyras dessutom av en sorts energi, en livekänsla som likt vårsolen gör en glad, värmer. Har en känsla av att producenten Per Sunding, med ett förflutet i Eggstone, haft ett finger med i spelet på den punkten. Har man producerat Bob Hund så har man koll på det där med musikalisk energi.

På skivomslaget är det tre tummar upp på en och samma hand. Handen är blå. Det är ett rätt löjligt omslag, lite för putslustigt för min smak. Musiken däremot, den förtjänar inte bara tre, utan fyra tummar upp. Den låter precis så bra som jag tror att Peter Bjorn And John kan låta. Den är precis i min smak.

Elis Burrau

Läs mer