Recension

[image name=betyg5]

Det börjar med regn och finska. Ett uns ursprung från det melankoliska landet med tusen sjöar. Belackare undanbedes. Struntsamma vad hon sjunger, språk hit och språk dit, så länge rösten är lika uttrycksfull som vanligt spelar orden ingen roll. I ärlighetens namn har Anna aldrig handlat om vad som sjungs, utan hur det sjungs. Även om det finns många fina texter som göms i det mjuka ordflödet.

Men visst är det rösten man vill åt. Hur den svävar fjäderlätt i de böljande fraseringarna. Hon gör om språket till något eget. Och tvärtemot vad som alltid sägs; Anna Järvinens röst är inte skör. Den är stark och precis, hon gör exakt som hon vill. Den som hävdar att det är bräckligt är väldigt fel ute. Den här gången är rösten och texterna dessutom, förvånande nog, i större symbios än vad hon lyckats med förut. Det finns mängder av stunder man känner gåshuden över hela kroppen.

Återigen kliver Järvinen in i en studio med Mattias Glavå och Dungen och återigen kliver de ut med ett enastående album. Den här gången bättre än tidigare. Allt känns förfinat, en storstilad grace vilar fjäderlätt över hela helheten. För visst är det en uttänkt enhet. Allt ligger på samma nivå, fastän det musikaliskt rör sig mellan jazz, folk och vals. Tove Jansson och Bo Hansson. De psychrockiga gitarrerna från förra skivan syns inte till någonstans, nästan.

Det som börjar med regn slutar i fågelkvitter. Det finns inte längre något att ångra. De regnindränkta tårarna torkas bort och med ett lallande leende svävar hon iväg, högt upp i en svävande lek.

Axel Stenros

Läs mer