Krönika

För mycket av det goda?

Det ena glädjebeskedet har avlöst det andra för mig denna tidiga vår. Om vi har min musikkonsumtion i åtanke det vill säga. Ja, det är nästan som att jag befarar att det kommer bli för mycket av det goda. Jag vet inte riktigt om jag är redo. Och känslan, den att det bara är en tidsfråga innan något hemskt händer för att väga upp, jag kan inte släppa den.

Det började i och för sig redan i höstas. Då kom beskedet att Belle & Sebastian inte nöjt sig med sin Popaganda-spelning, att de planerat in ännu en Sverige-visit. Våren 2011 skulle de spela på Cirkus. ”Fantastiskt!” utropade jag högt, men mer exalterad än så lät jag mig inte bli. Jag hade ju fått se dem, äntligen, nyligen, och faktumet att jag skulle få se dem igen om några månader i en för min ungdoms favoriter bättre anpassad lokal fyllde mig bara av en extremt behaglig harmonisk känsla. Inte mer än så.

Sen blev det dock värre (eller bättre, eller… ja ni kommer fatta). Hela vintern har varit som en sorts eskalering mot min personliga entusiastiska gräns. Först beskedet att Strokes släpper nytt i slutet på mars följt av en smått briljant singel. Sen den absoluta bomben att Pulp (Pulp! Allihopa, Pulp!) var bokade till Way Out West. Det gick knappt att ta in. Jag som seriöst hade övervägt en resa till Barcelona och Primavera trots att det låg mitt i min student och min obefintliga ekonomi bara för att få se Jarvis på en scen, nu behövde jag bara åka till Göteborg och Sveriges finaste festival (dit även Jayhawks skulle komma!). Herregud. Nära bristningsgränsen redan här.

Jag såg alltså framåt mot en trevlig vår och en fantastisk sommar med ett brett flin på läpparna så fort mina tankar rörde dessa stundande, i min värld, sensationer. En angenäm vår/sommar i gamla idolers sällskap. Självklart hade jag i fallen Strokes och Pulp i åtanke att jag antagligen hade för höga förväntningar, å andra sidan kände jag att det inte spelade någon roll. Strokes singel skvallrade om att skivan i alla fall inte kunde vara hemsk (det har jag redan skrivit en krönika om), och Pulp fick låta hur trötta de ville, jag skulle få se dem. Dessutom bådade Jarvis Cockers finfina solokarriär och alltid intressanta person gott. Jag var säker på att han skulle leverera.

Nyheten som blev droppen som fick den beryktade bägaren att rinna över kom sedan: Galaxie 500. Bortglömda, fina Galaxie 500! Bandet som jag upptäckte först i fjol och som förgyllt mitt liv sen dess, bandet som kanske var den amerikanska alternativa scenens absolut bästa i början på 90-talet: nu skulle de spela här! 20 år senare! Klubbspelning på Strand. Jag kunde knappt tro det när jag köpte biljetten, och jag vågar knappt tro det nu.

Vad är problemet då? Inget alls. Allt är bara för… perfekt. Det måste ske något hemskt snart, bara för att väga upp. Varför alla dessa belöningar? Nu kommer väl nyheten om att David Bowie har avlidit i någon tragisk segwayolycka, tänkte jag. Istället: Bryan Ferry till Stockholm. Då kommer väl beskedet att Morrissey strukit med i någon hemsk flygplanskrasch (och han stackarn som hatar att flyga). Nähe. Inte det. Istället läser jag i DN att Ryan Adams kommer till stan. Och Saint Etienne. Och jag blir, på riktigt, orolig för mitt hjärta.

(Fallet Galaxie 500 har redan visat sig lite för bra för att vara sant. Det är ”bara” Dean Wareham som ska spela, inte hela originaluppsättningen. Dock ska han bara spela låtar ur bandets fantastiska katalog.)

Läs mer