Krönika
Första gången
Publicerad
2011-03-21
Vi minns alla en första gång. Var det hände. Lukterna. Vädret. Stämningen. Den speciella känslan när man för första gången gjorde det. Själv så var jag relativt nyinflyttad i en outforskad stad. Det var en småruggig höstdag som jag spenderade med att promenera runt för att lära mig känna staden. Precis i korsningen mellan järnvägsstationen och ån som rinner genom staden hände det.
Jag kastade mina vantar på backen. Började gräva i fickorna för att försöka få upp den. Jag har upplevt den känslan både innan och efter just den dagen men den har aldrig varit lika stark som då. Än idag, nästan två år senare tänker jag på det – varje gång jag passerar den korsningen.
Jag hade alltså hört en viss låt för första gången. 25 days var låten och Hello Saferide artisten. Det jag grävde i byxfickorna efter var min telefon, för att kolla vilken låt det var som fick mig att känna så mycket. Vad jag kände är svårt att definiera mer än att det var starkt: varm i bröstet, men ändå lite ledsen.
Låten då. Ja det är en poplåt i Annika Norlinsk stil. Berättande. Humoristisk. Vacker och sorglig. En fin låt om kärlek. Om längtan. Om klantighet. Om kärleken övervann klantigheten i detta fallet får vi nog aldrig veta. Men jag hoppas och tror på kärleken.
Jag hoppas och tror att fler än jag upplevt DEN känslan man kan få av en låt. Inte nödvändigtvis 25 days, den kan komma av vilken låt som helst. Varsomhelst. Närsomhelst.
Har du aldrig känt den så rekommenderar jag 25 days. Det sämsta som kan hända är att du får fyra minuter och fyra sekunder musikkonst i dina öron. Och ja, det bästa – den magiska oförklarliga känslan man bara kan få av musik.
