Recension
[image name=betyg3]
Jag tänker direkt, såklart, att det finns ungefär tusen såna här skivor. Alla kanske inte heter No Color, men några gör det antagligen. Tusen såna här skivor som skapats och spelats in bara de senaste fem åren. Mer eller mindre påkostade, mer eller mindre marknadsförda, mer eller mindre ett resultat av ett visst Fleet Foxes monumentala succé på försäljningslistorna, på festivalerna och i musikjournalisters vardagsrum världen över. Att skriva om nya amerikanska band som jobbar i indiefolkrock-fåran, det känns som ett hån för att det är så tjatigt. Men, vad ska jag göra? Att som kritiker förnya sig och undvika att återanvända beskrivningar och genre-stämplingar i recensioner är inte helt lätt i vanliga fall, men när man ska betygssätta skivor som denna känns det nästan hopplöst.
För det är så The Dodos, duon från San Fransisco, låter. Som ett Fleet Foxes fast mer indie, mindre folk och snäppet sämre. Som ett Local Natives fast utan deras till synes aldrig sinande inspiration och Talking Heads-covers, utan de orkestrala ambitionerna. Tänk Johnossi om de la sin svulstiga relik till hjärndöd rock åt sidan och tog upp något mer sofistikerad. Tänk Johnossi om de lärde sig skriva låtar som gick att lyssna på. Mer akustiskt, fler lager, hyfsat smarta texter, men inte särskilt superfräscht eller kul för det.
Fast, det måste erkännas: det är en i allra högsta grad levande fåra som de jobbar och verkar i. En rätt välmående sådan dessutom. Det går inte att sticka under stol med att det görs mycket bra musik som ”bara” är vanlig, genom indiescenen filtrerad, folkrock. Det spelar ingen roll att jag tänker Grizzly Bear, J. Tillman och Band of Horses under skivans 40 minuter långa speltid, det är bara ett mått på originaliteten (bristen på den), inte ett mått på kvalitén. ”Dead as dodo” må vara ett uttryck för något som är tveklöst dött, men The Dodos bästa låtar är långtifrån avlidna. De är snarare av den karaktären att de växer ju mer du lyssnar på dem, att de lever vidare i ditt huvud tills du till slut finner dem rätt angenäma, trots att din spontana känsla talar om för dig att det här det har du hört förut.
No Color är bandets fjärde skiva, den för ett band så klassiska ”tillbaka till rötterna”-skivan. Föga förvånande har den ett omslag helt utan färg. Vilket för övrigt, likt trenden att EP-formatet skulle vara det nya svarta som jag spanade i min Beach Fossils-recension häromveckan, verkar vara på modet när det gäller hippa omslag för tillfället. Det vill säga diffust svartvitt fotografi. Lykke Li och Destroyer är bara två nyare exempel.
Ursäkta sidospåret. Skulle inte börja raljera om alternativa skivbolags ängslighet, det är ett ämne jag lovat mig själv att undvika. Var någonstans var jag? Just det, tillbaka till rötterna. Ursprungsmedlemmarna Meric Long och Logan Kroeber har gjort sig av med Keaton Snyder som hoppade in och stod för de mer experimentella inslagen på senaste skivan Time to Die. Nu fokuseras det istället på, håll andan nu, sång, trumma och gitarr (!). Låter kanske inte jättespännande direkt, men de lyckas ändå, på låtar som Good och Don’t Try And Hide It, skapa både dramatiska melodier och nyanser som man kan snappa upp i det annars ibland tröttsamma ibland effektfulla hamrandet. Den ibland häftig drivna, men den ibland bara trötta akustiska enformigheten.
Att The Dodos bantats från duo till trio är i och för sig inte helt sant. Man kan höra Neko Case i bakgrunden på många låtar, men hon hade gärna fått ta ännu mer plats för som det är nu förblir det en helt okej skiva, absolut, men utan det där extra som behövs för att det ska sticka ut från mängden.
Om jag inte skydde ordvitsar som pesten så skulle jag kalla No Color för en stabil, men färglös historia. Lite som att lyssna på färg som torkar. Fast en väldigt hipp färg. Grå.
