Recension
[image name=betyg3]
Från början blickade New Yorkarna över Atlanten mot de coola brittmodsen, nu verkar tiden vara inne för britterna att blicka åt andra hållet. För aldrig tidigare har väl ett Londonband låtit så J Mascis som här? Till och med omslaget med en kluddgubbe påminner om Dinosaur Jrs estetik.
Nu klarar dessbättre Yuck av att stå på egna ben, de nästan övertydliga influenserna till trots. Bandet har en väl avvägd blandning av skrän, melodier, rundgång och lågt mixad sång. Och det blir aldrig att de härmar sina 90-talsfavoriter, det är mer som att de utforskar den musikaliska tiden då bandmedlemmarna själva växte upp. Fast från en annan kontinent. Det är en oväntat trevlig musikalisk resa de bjuder lyssnarna på. Det som på pappret låter oerhört trött och gjort, blir istället tryggt och angenämt. I avslutande Rubber kan man till och med för ett ögonblick tro att det är Yo La Tengo som spelar.
Men vill vi verkligen ha tidigt amerikanskt 90-tal igen? Det är lite som att fråga The Pains of Being Pure at Heart ifall vi vill ha brittiskt 80-tal igen. Tydligen vill vi det. Så band världen över, fortsätt plocka ut russinen från förr och baka nya kakor. För trots sitt anskrämliga namn har Yuck bakat en rätt välsmakande kaka och det finns ingen anledning till varför inte fler skulle det.
