Recension

[image name=betyg3]

Att släppa ett kritikerbejublat album och sen, några månader efter, en mindre EP, liksom utav bara den kreativa farten. Vet inte vad ni tycker, men själv anar jag en så kallad trend. Det känns lite som något som ligger i tiden. The Tallest Man On Earth gjorde det förra året. Girls har gjort det. Och nu, i slutet av februari, släpper Beach Fossils What A Pleasure.

Självklart tar jag emot detta med öppna armar, med en optimism utan dess like. Kungarna av Brooklynpopen, bandet vars självbetitlade fjolårsdebut förgyllde 2010 och tillsammans med Real Estate skapade årets bästa gitarrbaserade lo-fi, hur skulle de åtta spåren på What A Pleasure kunna vara något annat än fantastiska? Hur skulle bandet som jag i fjol till och med försvarade från andra trångsynta nätmusikskribenters påhopp om innehållslöshet kunna ge ifrån sig något annat än ren och skär…pop-pleasure?

Så jag lyssnar igenom några gånger. Beredd att golvas av den drömska och enkla popgenialiteten. Känner igen de inledande gitarrerna, de vackra slingorna. Allt börjar lovande med en minut långa Moments, men sen: jag väntar och väntar utan att det riktigt lyfter. What A Pleasure är rätt igenom behaglig, men långt ifrån lysande. Till slut kommer jag på det, vad som saknas: smutsen. Knastret. Ljudet som uppstår när ett gäng kompisar knappt har några pengar, men desto mer visioner och ger dessa liv med hjälp av billig utrustning i pappas garage i en förort till New York.

Ibland leder succé med debuten och efterföljande större budget till uppföljaren till att ett band kan finslipa och utveckla sitt sound. Att låtarna växer med dyrare produktion, mer påkostad ljudbild. Så var fallet med Girls och Broken Dreams Club EP. Till exempel. Så är tyvärr inte fallet med Beach Fossils och What A Pleasure. För dem var smolket som låg som ett filter över första skivan en viktig ingrediens för att låtarna skulle kunna förmedla en sådan otroligt vacker och uppgiven eufori. Lo-fi at its finest.

Nya EP:n är såklart inte dålig och den kommer antagligen att växa ju mer jag lyssnar på den. Den kommer antagligen utgöra en viktig del av min vinters soundtrack. Men en liten besvikelse är det likväl. Jag kan bara ge den en trea och hålla tummarna för att Real Estate går åt motsatt håll och köper droger istället för dyrare inspelningsutrustning. Dock får de gärna testa det nya svarta, det vill säga följa upp den haussade debuten med det mer anspråkslösa EP-formatet.

Elis Burrau

Läs mer