Recension

[image name=betyg3]

Varför förknippar jag Andreas Mattsson med ironi? Jag har ju egentligen inga belägg för det. Har jag kanske sett för mycket på NileCity? Visst, det var hans jättefina Popsicle som i en ironins gyllene stund önskade livet ur Arvingarna i ett tacktal under Grammisgalan 1993 (varför lever jag inte på 90-talet?), men det var inte Andreas som sa det bevingade orden, det var Fredrik Norberg. Det enda jag med all säkerhet vet om Andreas Mattsson, det enda jag har belägg för, är att han är en jäkel på att skriva poplåtar. Lika enkla som geniala. Det har han bevisat ett flertal gånger, och Kick Death’s Ass ger mig ingen anledning att ändra den uppfattningen, även om det är långt ifrån det bästa han gjort. Även om det stundtals känns lite kraftlöst, som en ovanligt klädsam axelryckning.

Kick Death’s Ass heter alltså nya skivan, Andreas Mattssons andra som soloartist. Och ja, visst kan man ana en viss ironi i den titeln, men i musiken är den inte särskilt närvarande, musiken känns rätt igenom ärlig. Om man inte väljer att tolka låten Parklands som en ironisk grimas åt Springsteen och Badlands, något jag vill, men finner föga sannolikt. Fast det hade varit roligt. Andreas Mattsson är ju antitesen till The Boss.

Skivan är fylld av okonstlade poplåtar, sådana som Andreas Mattsson är så bra på att snickra ihop och endast inledande experimentella och instrumentella Jazzmaster sticker ut. Självklara, starka och direkta melodier. Underfundiga texter. Sådana som gjorde Popsicle till ett av 90-talets bästa svenska band. Sådana som gjorde hans solodebut, The Lawlessness of the Ruling Classes, till en av 2006 års bästa skivor. Två av dessa nya låtar kunde man höra i höstens mysigaste tv-serie, Våra vänners liv. Och det är på en mysigare, vänare bana han svängt av. Det är långsammare tempo, mer akustiskt drivet. En mesigare bana, om man vill vara elak. Ett finmejslat uttryck, om man vill vara snäll.

Hade de enkla, men geniala låtarna sjungits av en mer intetsägande stämma än Andreas Mattsons så hade det antagligen känts … ja, det hade inte känts så mycket alls. Nu är det förbaskat bra. För Andreas Mattson är förbaskat bra. Det visste jag innan, och det faktumet ändras inte av Kick Death’s Ass. Dock kan jag inte komma ifrån att det är lite för polerat, lite för myspoppigt. Jag hade gärna sett lite vassare kanter sticka fram här och där. Lite mer fuzz. Det hade låtar som AA och I Am Seventeen förtjänat. Nu förblir det bara ett utmärkt soundtrack till kommande vårpromenader iklädd färglada halsdukar på väg till surdegsbrödbutiken. Men det är väl i och för sig inte så ”bara.”

Elis Burrau

Läs mer