Recension

[image name=betyg3]

Du sa att något måste hända snart
Vi ska härifrån

Jag sa du ska nog bli en konstnär en dag
Och älska min misär

Eskapism. ”Vi ska härifrån”. Du och jag och dekadensen. Vi mot dom. Samt populärkulturella referenser. Det händer något med mig när de här ingredienserna vävs in snyggt i popmusik. När svenska band och artister besjunger dessa teman på sitt modersmål och det känns äkta så omfamnar jag det i nio fall av tio. Eller i alla fall i sju fall av tio (skulle aldrig komma på tanken att slå armarna om Markus Krunegård, fast han känns i och för sig inte äkta, bara svettig). Ja, lite löjligt egentligen, men det är en genre jag älskar. Om man nu kan kalla det genre. Det är anledningen till att jag håller Ett Kolikbarns Bekännelser som Håkans bästa skiva. Anledningen till att jag tycker Göteborgs eget Smiths, Skansros, fick oförskämt lite uppmärksamhet häromåret. Anledningen till att jag, gång på gång, återvänder till Kent. Trots att jag intalat mig själv att ”det där har jag växt ifrån.” Och det är av den anledningen som jag berörs så mycket av Brommapojkarnas kryptiska EP. Det är därför jag omfamnar deras kemiska ångestlokomotiv.

Att googla fram vem/vilka som utgör Brommapojkarna ter sig lönlöst. Jag har försökt och allt som kommer upp är notiser om fotbollstalanger i rödsvartrandiga tröjor. Inte för att det spelar någon roll. Man får nog med kunskap från musiken. Den talar, som det så ofta men inte alltid korrekt heter, för sig själv.

EP:n består av fem låtar, där de fyra första tillika starkaste är som olika versioner av samma. Liknande simpla ljudbilder, melodier, eskalerande uppbyggnad. Rösten som sjunger är, tänker jag först, alldeles för bredbent och ”bilåkarrockig” för min smak. Efter tag har jag dock slutat tänka det. För inte heller det spelar roll.

Vad spelar då roll? Vad är det i dessa låtar med namn som A.M.S.A.M.S och Paragrafryttarna (ett otroligt Kent-klingande låtnamn för övrigt) som tilltalar mig? Jo, det är texterna. Vad som sjungs är behållningen, men också, på samma, gång motsatsen. Texterna är sköra på gränsen till banala, men också: de är om mig. Förstår det direkt. Jag är ju skör på gränsen till banal.

Behållningen, men också motsatsen. Ja, ibland blir det löjligt och ibland känns samtidsreferenserna och det ”dekadenta levernet” lite konstruerat. När det sjungs om skor från Acne i Mike tänker jag först ”vafan, kom igen”, och samma tanke återkommer när ord som ”knark” och ”vin” dykt upp i lite för stor utsträckning under den 20 minuter långa speltiden. Ibland lite löjligt, men att texterna balanserar på den där gränsen är också intressant. De talar till mig. Jag är inte bara skör på gränsen till banal, jag är ju dessutom lite löjlig. (Tydligen besitter jag också en fantastisk skälvinsikt).

Musikaliskt ligger ljudbilden rätt nära en blandning av Olle Ljungström och Jonathan Johansson, men då är den förres musik självklart flera snäpp vassare medan den senare framstår som plastigt patetisk i jämförelse. Brommapojkarna gör inte tidlös musik, men här och nu är de viktiga. Här och nu behövs band som Brommapojkarna, hur det låter i morgon spelar liksom ingen roll. Det är hemlig svensk hjärtat på kavaslaget-pop om ångest och nattliga taxiresor hem från Strand. När lyriken är som starkast låter det som om Hjalmar Söderberg levt idag och vid sidan av skrivandet tonsatt samtidsnoveller i sin garderob som hobbyprojekt. Givetvis är det fint.

Brorsan han har filat på en melodi
Han har lovat mig att det kommer bli
Den som tar oss härifrån

Elis Burrau

Läs mer