Krönika

Elis är redo för Angles

Bara för att ett en gång i tiden avgudat rockband som sedan halvt glömts bort och/eller räknats ut är bland det mest revanschlystna som finns så är det ingen kvalitetsgaranti för comebackplattan. Fråga bara Liam Gallagher. Eller Pulp. Eller Gyllene Tider (nu skojade jag lite). Eller… ja, ni fattar. Ingen garanti alltså, men trots det går jag ändå runt, likt Nico, these days och hoppas, men faktiskt också tror att The Strokes nya skiva kommer bli ganska bra. Eller, kalla mig naiv om du vill, mer än så.

Bandets fjärde skiva, den första på nästan fem år, har fått titeln Angles och den släpps i slutet av mars. Och med tanke på hur snabbt de fem senaste åren gått, det känns som det var igår First Impressions of Earth traumatiserade kritiker världen över, så lär tiden som återstår till release flyga förbi. Jag kan knappt tro det själv, men jag är redo.

För det första, som Strokes-fan, och nu generaliserar jag utifrån mig själv, så är man vid det här laget rätt härdad. Visst var First Impressions of Earth något utav en besvikelse, även om den fick oförtjänt dålig kritik, visst hade man väntat sig mer från bandet vars två första skivor hörde till nollnoll-talets bästa, men såhär i efterhand: den var helt okej. De var trötta ja, behövde ta en paus och ägna sig åt mer eller mindre lyckade sido- och soloprojekt ja. Fullt förståeligt, men fem år är tillräckligt lång tid för att återfå kreativ hunger. Och för att kanske till och med börja sakna de bandmedlemmar man knappt tålde synen av för några år sedan. Och för att sluta sitt destruktiva leverne, eller i alla fall knarka lite, lite mindre.

För det andra, Julian Casablancas, mannen med det fantastiska namnet, han som var kanske världens coolaste rocksångare för tio år sedan, har en formkurva som pekar uppåt. Han känns förvånansvärt ”fräsch” för första gången på länge. Julians soloplatta innehöll fyra låtar som faktiskt var riktigt bra (Ludlow St. är bland det coolaste han sjungit in), han gjorde en stark insats på Dark Night of the Soul och ja, i mina ögon bådar det gott. De andra medlemmarna i all ära, om Angles ska bli något så måste Julian vara på topp, och det känns som han i alla fall i nuläget är bra nära.

Och slutligen: det vore självmord av The Strokes att gå ihop igen och släppa något dåligt. Förhoppningsvis har de tillräckligt med självinsikt och stolthet för att fatta det. Förhoppningsvis är de tillräckligt självkritiska för att inte släppa något halvdant, förhoppningsvis (men föga troligt) har de mognat. Kanske, kanske kommer det något fantastiskt, men själv är jag glad att det bara kommer något, så länge det är helt OK. Vilket jag inbillar mig själv att jag tror det kommer vara. Vilket jag upprepar dagligen högt för mig själv som ett mantra:

Angles kommer bli en helt OK rockplatta. Den kommer infinna sig, känslan från Is This It. Känslan att det här är hela rockmyten, med allt vad den innebär, nedsmält till extrakt av briljant indierock toppad med en likgiltighet och nonchalans lika klädsam som uppfriskande modern. Inte en trött comeback. Inte en trött comeback. Inte en trött…

Som ni märker, jag är inte ett dugg nervös. Kunde inte vara mer redo för Angles. Inte ett dugg nervös. Inte alls.

Läs mer