Recension

[image name=betyg2]

Visst är det hippt? Monokroma händer, grälla färger och motiv från förr. Lite trianglar på det och hela världens mustaschbeprydda män med trånga byxor fäller en tår av gemenskapens glädje.

Men är inte det väldigt, väldigt tråkigt? Visst förstår man vad bandet försöker uppnå, melankolisk elektronik på beat. Men slöheten är alldeles för stor, sången alldeles för sömnig och musiken på tok för intetsägande. De få gånger det glimmar till är det däremot rätt fint, när den släpiga rösten hamnar i harmoni med den krautiga ljudbilden.

All heder till de som tar albumformatet på allvar och försöker göra sitt bästa för att ringa in en helhet. Det betyder emellertid inte att man ska upprepa sig så att allt som återstår endast är en anspråkslös liten grå gegga.

Axel Stenros

Läs mer