Recension

[image name=betyg4]

Norman Blake från Teenage Fanclub och forne Gorky’s Zygotic Mynci frontmannen Euros Childs (var inte orolig, jag vet inte heller riktigt vad det betyder) har fått ett litet kärleksbarn ihop: Jonny. Eller rättare sagt, de har gått samman och startat ett band med det fantastiska namnet. Och det är lite lustigt kan man tycka, efter den smått förvirrande första meningen av den här recensionen, att det är ett band vars självbetitlade debut innehåller den enklaste av musik. De rakaste av melodier. Ja, ska vi kalla det pop?

För där Teenage Fanclub stundtals vågar sväva ut i sin i regel raka powerpop och gör låtar med ett elektriskt driv (power) är Jonny nästan uteslutande fylld av mer akustiskt sävligare musik, och i den mån det är möjligt: en enklare sådan. Musik som känns självklar direkt, musik som man sätter på och nynnar med i för att sen stänga av och knappt komma ihåg för att den fanns bara där och då. Och där och då låter den obestridlig, där och då är den ofta väldigt bra. Där och då är singeln Candyfloss rätt fin, men till skillnad från riktig sockervadd så fastnar den inte. Vilket i och för sig kan vara rätt skönt. Vilket får mig att efter 40 minuter återigen vilja trycka på play.

Att känslan av att ha ”hört det förut, men inte kunna placera det” dyker upp är inte särskilt märkligt. Den brittiska musikhistorien ekar genom hela denna välsnickrade, men ack så bagatellartade skiva. English Lady är härligt barnsligt och enkelt Beatles-poppig (hickade till vid första lyssningen, var inte det där Paul Mccartney?) och glammiga Bread för tankarna till bröderna Mael och Sparks.

Ofta är det väldigt bra, ja, men skivan innehåller också svagare spår. Inledande Wich Is Wich är mest bara påfrestande (låt inte den skrämma bort dig!), och den tio minuter långa Cave Dance som utmynnar i en trött upprepning av den löjliga frasen ”Do the cave dance” hade man kunnat stryka helt. Hur mycket kreativitet detta nya projekt än må ha skapat så hade Norman Blake och Euros Child tjänat på att tygla den lite.

Men, efter en avslutande och rörande liten pianosak på två minuter, Never Alone, måste jag ändå kapitulera. Och acceptera att vi från de brittiska öarna har fått en av årets hittills bästa skivor, och det är bara att tacka Jonny för det. Varken särskilt originell eller minnesvärd (i den meningen att man lägger låtarna på minnet), men likväl stor popmusik. Tack, Jonny!

Elis Burrau

Läs mer