Recension

[image name=betyg5]

Förakt mot folk som sätter näsan i vädret, vara nerslagen av kärlekar, gång på gång utsättas för allväders orättvisor. Känslan att man är född att förlora. Alla är emot en, alla är jävlar, inget är lätt. Ett stort långfinger mot alla som någon gång medvetet ljugit för en och skrattat bakom ens rygg. Mot överhetens gliringar och okrossbara makt.

Punk har alltid varit rakt på sak, krusidullöst. Bäddat för trubbel har inga intentioner att ändra på det. De flesta som är inbitna i ett visst ämne vill oftast förfina snarare än förändra. Att referera bandet till Wilmer X känns kanske lite väl enkelt, bara för att man kommer från Malmö sjunger man nödvändigtvis inte som Nisse Hellberg. Men Bäddat för trubbel anammar de tidiga Wilmer med sina rock’n'roll-influenser och sin störiga attityd.

I tider när Robyn utnämns som kompromisslöshetens förgrundsgestalt, känns det väldigt befriande att höra uppriktiga rader som: ”du kan själv gå ett varv runt kvarteret vaktjävel, om det nu är det du vill”. Även att texterna inte hymlar med att man inte är högsta hönset, utan är en rätt sorglig figur som super upp hela lönen och ger chefen fingret, gör att bandet känns övertygande ärligt.

Skivans överlag korta låtar, en klockar in på under halvminuten, toppas av en förvånade nog något längre och förkrossande ballad. ”Jag har ingenting” både parafraserar och motsätter sig Kris Kristofferssons gamla slagdänga och gör det med en sådan furiös kraft att man lämnas smått lealös på golvet.

En kortare och koncisare inringning av albumet kanske vore mer tematiskt när jag tänker efter: ”Det här är inte New York” som endast getts ut på LP måste spelas på 45RPM, det räcker så.

Axel Stenros

Läs mer