Årslista
Det bästa från 2010 enligt Mats
Publicerad
2010-12-31
Dessa listor. Det är inte alls jag, känner jag. Men nu har jag suttit här i några timmar. Försökt rangordna skivor in i det sista och vet att jag glömt massor som borde fått en plats. Det är i alla fall musik jag älskar och inte något som är med på listan p.g.a. någon kollektivhype.
Med denna årbästalista vill vi på tram7 givetvis passa på att önska alla läsare ett gott nytt år. Samtidigt skickar vi våra bästa hälsningar till Jenny Wilson och hoppas att allt är bra.
Tio bästa skivor
1. The Radio Dept. – Clinging to a Scheme
”Det är många som väntar, många som längtar efter A-Y-O. Ey, tror ni att jag skämtar? Förlåt att det tog dit. Jag vet att ni flämtar. Problem med bolagen, fatta att jag kämpat” – detta var något som Ayo konstaterade med låten Många som väntar på sin skiva Föder nåt nytt, när den släpptes 1999. Och det är något man tänker på i och med The Radio Dept.s Clinging to a Scheme, även om de, så vitt jag vet, inte haft något problem med sitt bolag Labrador. Men så här nu, när skivan spelats kanske alldeles för många gånger, så har det varit värt allt. På skivan finns inte en dålig låt. Det är en skiva som får en att känna sig belönad när man lyssnar på den. Förutom alla fantastiska melodier så är det de där små referenserna som ger så mycket. Från omslaget med en marijuanarökande amerikansk sodlat från Vietnamkriget till deras sampling av en intervju med graffitimålaren Skeme i filmen Style Wars i låten Never Follow Suit, där de tydligt statuerar var de står:
It’s for me, it’s not for nobody else to see.
I don’t care about nobody else seeing it.
All these other people who don’t write they’re excluded.
I don’t care about them, they don’t matter to me.
It’s for us.
En perfekt popskiva på alla dess sätt.
Duon Palpitation var fram till släppet av deras debutskiva lite så där småhemliga. I en video på PSL sitter det med ett par pingvinhuvuden på sig när de spelar en låt. De valde att lämna det bakom sig, och kanske bara lägga all koncentration på att skapa en skiva istället. Hur det än må vara, så är resultatet fantastiskt fint. Och en skiva som folk verkar ha missat.
3. Pascal – Orkanen närmar sig
Allt för ofta brukar jag säga något i stil med: ”jag lyssnar på pop”, trots att jag aldrig förstått hela denna fascination med att kategorisera in musik i dessa fack av genrer. Även fast jag själv använder genrer. Troligen är det någon form av lathet, för det är trots allt musik vi lyssnar på. Musik som påverkar en på helt olika sätt och kanske gillar man inte när den är hårdare eller när gitarrer används på ett visst sätt. Ungefär är det med Pascal, för mig. I vanliga fall hade jag inte gillat deras sätt att hantera instrumenten, men något är det med denna skiva som gör att jag klarar av att hanterar det. Det är svårt att säga exakt vad det är, men kanske är det lyriken som är så pass bra att vi trots allt passar ihop.
Detta må kanske vara en EP. Det är 6 spår. Vem det är som bestämmer om det är en EP vet jag inte. Artisten? Lyssnaren? I detta fall känns det irrelevant då vi vänder åter vänder oss till det viktiga: musiken, och Active Childs vackra stämma över storslagna elektroniska vyer. Allra finast är låten When Your Love Is Safe. Jag gråter sällan, eller kanske aldrig. Jag kan inte komma ihåg när jag gjorde det senast, men denna låt skulle jag nog gråta till om jag gjorde det.
5. Lloyd Cole – Broken Record
You can write a book while falling apart
Det är en sådan rad som får en att älska Lloyd Coles Broken Record. Och fler finns det, på denna skiva som växer och växer. Titelspåret må vid första anblick vara det bästa, men givetvis är det inte så. Utan det är just de låtarna som växer i anseende varje gång man hör dem som är bäst. Har ni inte lyssnat på skivan och gör det nu, så hoppas jag att ni ger den en chans. Och inte bara slölyssnar. Kanske med ett par hörlurar, för det var då som jag personligen hittade rätt känsla och föll.
6. Håkan Hellström – 2 steg från paradise
7. Viktor Sjöberg – Breakfast in America
8. Kisses – The Heart of the Nightlife
9 . Peter Morén – I spåren av tåren
10. Oskar Linnros – Vilja bli
Fem bästa låtar
1. Steve Mason – Am I Just A Man (Studio Remix)
Folk brukar säga att varje år är ett bra musikår. Vi kan nog börja säga att varje år är ett bra Studio-år. Trots att det nu är länge sedan som de släppte något eget, så är deras remixer stundtals helt otroligt bra. Typ som denna. Och Steve Masons text gör det inte hela sämre.
2. Azure Blue – The Catcher in the Rye
Azure Blue är det namn som Tobias Isaksson, från Irene, kommer att släppa sin kommande musik under. Denna låt är en enkel demo, och den kommer inte alls att låta så här när den väl är helt klar. Men det spelar ingen som helst roll, den fångar så mycket och betyder så mycket för mig. Den mest okomplicerade popmusiken kan även vara den bästa. Och det visar Tobias med denna låt, som han spelade in på ungefär fem timmar. Precis så här ska popmusik vara.
3. Mauro Scocco – Julkort från New York
Det roliga är att jag i 99,99 procent av fallen avskyr julmusik. Sedan kommer Mauro och bjuder på en låt som denna. Som träffar direkt. Så där som en jullåt borde vara, att den speglar något verkligt och nödvändigtvis inte är glad. Vad kan man egentligen säga om en rad som denna: ”Nej det blev inget jubileum, men jag reste ändå hit”?
(Det finns säkerligen många fler bra jullåtar. Jag är bara bra på att vara fördomsfull)
4. YOUTH – Letter to Yesterday
Långa låtar. Jag älskar långa låtar. Denna låt är inte förskräckligt lång, den stannar på ungefär 7 minuter, men den är så utmärkt att man inte vill att den ska ta slut. Likt Azure Blues låt, så ger denna ett intryck av att vara okomplicerad och jag tror att det är en av sakerna som får mig att älska den.
5. World Tour – Sparks
Jag har sagt det alldeles för många gånger, men det blir inte mindre sant för det: den där känslan av att få ett e-mail från en artist, eller band, man aldrig tidigare hört… Och att låten sedan är så fruktansvärt bra. Precis som World Tours Sparks. Får vi höra mer musik från World Tour nästa år, så är jag helt säker på att de kommer att vara med på denna lista igen.
Årets konsertupplevelse
Håkan Hellström – Way Out West
Det här med livemusik brukar ofta inte vara min grej. När en spelning är slut tänker jag oftast att jag lika gärna hade kunnat sitta hemma och lyssna på skivan. Men, som alltid, så finns det undantag. Även om det sker sällan. Och ett av dessa var Håkan Hellströms spelning på Way Out West i somras. Det spelade ingen roll att vi inte fick höra något från Ett kolikbarns bekännelser eller att Tro och tvivel inte spelades då han spelade Känn ingen sorg för mig Göteborg från början till slut – för den känsla som säkert alla var där kände var större än allt just precis då. Marken liksom böljade sig när hela Way Out West stod och hoppade, dansade eller vad det nu var. Dessutom sägs det att scenen flyttades ett par decimeter. En oförglömlig upplevelse.
