Årslista

Det bästa från 2010 enligt Elis

Jag var orolig helt i onödan. Det kom ju ännu ett. Ännu ett fenomenalt musikår. De tar liksom inte slut. Och tack gode Gud för det.

Tio bästa album

1. Wild Nothing – Gemini
Drömsk gitarrbaserad popmusik var årets bästa popmusik. Wild Nothings Gemini var det vackraste, flyktigaste och egnaste exemplet på det.

2. Teenage Fanclub – Shadows
Året då Alex Chilton dog var den här skivan rätt nödvändig för powerpopens självförtroende och fortsatta existens. Den manifesterade att Glasgow fortfarande har en musikscen att dö för och When I Still Have Thee skulle lätt ha kvalat in som en av The Byrds bästa låtar.

3. Beach House – Teen Dream
Har svårt att sätta fingret på storheten hos Beach House, men det är något med tempot, hur det oförutsägbart, och utan att man märker det, skiftar, ändrar form, tar nya vägar. Hur rösten som sjunger skulle kunna vara en man lika mycket som en kvinna. Hur texterna vandrar, till synes helt bekymmerslöst, från uppgivenhet till eufori. Smått kusligt, och väldigt vackert. Fantastisk skiva rätt igenom.

4. Avi Buffalo – Avi Buffalo
Avi Buffalos självbetitlade debut sprudlar av ungdomlig energi, spelglädje och briljanta melodier. Årets charmigaste överraskning.

5. Arcade Fire – The Suburbs
Att lyssna på The Suburbs är bitterljuv eskapism på hög nivå. Brutalt, vackert och nostalgiskt på samma gång. 2010 var året då Win Butlers sekt till band gick från två klarheter till ytterligare en. The Suburbs är Arcade Fires bästa skiva och det säger en hel del.

6. ceo – White Magic
7. Radio Dept. – Clinging To A Scheme
8. Crocodiles – Sleep Forever
9. Håkan Hellström – 2 steg från paradise
10. Warpaint – The Fool

Fem bästa låtar

1. jj – You Know
2. The Arcade Fire – Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
3. Håkan Hellström – Man måste dö några gånger innan man kan leva
4. Belle & Sebastian – The Ghost Of Rockschool
5. Avi Buffalo – What’s In It For

Årets konsertupplevelse:

Årets utropstecken måste vara Neon Indians sjukt tighta spelning på Popaganda, alternativt Fool’s Golds svettiga klubbspelning under Way Out West, en kväll som slutade med att bandet tog sin afropop ned från scenen och slukades upp av en publik skrålandes på hebreiska. Eller Girls på Debaser i vintras. Eller kanske Jens Lekmans återkomst till Sverige och Strand. Sen var det fantastiskt trevligt och smått överraskande att gamla idoler som Belle & Sebastian och Suede levererade så otroligt vitala konserter som de faktiskt gjorde.

Läs mer