Recension

[image name=betyg4]

Det är få saker i livet som jag uppskattar lika mycket som popmusik som träffar rakt i hjärtat. Popmusik som omedelbart känns självklar från första stund, från första tryck på play. Jangliga gitarrer som gör dig lycklig vid första lyssningen och är så där flyktigt vackra att du bara vill höra dem om och om igen. Happydeadmens förträffliga debut, Eleven Pop Songs, är ett praktexempel på sådan popmusik. Och ett praktexempel på vad som var fint och INDIE på riktigt, innan begreppet förlorade sin relevans.

Att skivan som kom 1990, men kanske glömdes bort på grund av den efterföljande svenska indiescenens explosion (likt ett 90-talets Big Star) nu ges ut igen är en smärre kulturgärning. Och inte mer än rättvist. Det här hade ju jag, född 1992, helt missat. För 20 år sedan så var det Norrköpingsbolaget Ceilidh Productions som stod för distributionen, medan Fraction Discs står för återutgivningen. Man skriver i pressutskicket att ”det fanns en lucka i historien att fylla” och jag ger dem helt rätt på den punkten.

Eleven Pop Songs är just vad den utger sig för att vara, det vill säga elva poplåtar. Väldigt bra sådana dessutom, och jag kan bara skänka en tacksamhetens tanke åt Fraction. Utan denna nya CD-återutgåva så hade jag aldrig fått höra dem. Att få tag på den i vinyl endast existerande originalversionen hade varit mer eller mindre omöjligt.

Man kan kanske invända mot det här och avfärda Happydeadmen som blekare Smiths-kopior, men då är man i mitt tycke bara cynisk. Låtar som Silent Sigh City, 9-Piece-Mirror och Emilia talar för sig själva. Jan Hedins Morriseyska stämma och gitarrerna med för den delen. Och att låta sig inspireras av ett av världens bästa band är inte något som jag ser som så vidare hemskt, tvärtom.

Eleven Pop Songs är den perfekta julklappen till popsnöret som redan har hela Smiths-katalogen. Eller ja, den perfekta julklappen till den som uppskattar riktigt bra musik. När jag sluter ögonen och drömmer att jag var 18 år för tjugo år sedan i 90-talets gryning, något jag gör rätt ofta, då är det här det perfekta soundtracket.

Elis Burrau

Läs mer