Krönika

Ett brev till Sincerely Yours

You were something special… Jag spärrar upp mina ögon. So, so lame – makes me wanna smoke crack. Tre, två sekunder av tillfällig förvirring. Var är jag? Sedan: var är Eric Berglund? Var fan är Eric Berglund? Jag vet att jag borde försöka somna om. Byta sida, vända på kudden, vad som helst. Men jag kan inte släppa det som hände i Göteborg. Och ett sorts uppvaknande var det ju, det med.

Jag köpte The New School på en skivrea vintern 2006. Till en början förstod jag ingenting, men sen förstod jag precis allt. Och det absolut bästa, känslan som den här musiken, lyriken, attityden gav mig, var att det bara var jag som gjorde det. Förstod. Jag, Henning och Eric. The Tough Alliance. Ingen kunde ta ifrån mig det här. Jag var 14 år gammal, om Carl Reinholdtzon Belfrage bett mig hoppa ut genom ett fönster så hade jag inte tvekat en sekund, och när jag ståendes i köket skrålade med i In The Kitchen spelade det ingen roll att jag för det mesta hatade mig själv, min spegelbild och den jag var. När jag dansade till Koka-Kola Veins var jag oslagbar.

Sen blev det bara bättre. TTA bröt sig under turbulenta och vackra omständigheter loss från Service och skapade Sincerely Yours. En livsstil lika mycket som ett skivbolag. Nu var det slut på kompromissandet. Nya vågor, instrumental flykt från ambitioner och jag var med från början. Air France lanserades och The Tough Alliance visade att man inte enbart kunde skapa fantastisk egen musik, gestalta existentialism, aggression, bitterhet samt de fina paradoxerna cynism och livsbejakelse med bländande beats, balearica, samplingar och ett eget formspråk, nej de visade att de även hade fingertoppskänsla när det kom till att ge ”världen” andra nyskapande band och artister. Jag hann aldrig, till min stora sorg, beställa den specialdesignade skottsäkra västen eller den av Air France framtagna champagnen, men när min limiterade vita t-shirt med ”neo violence” tryckt över bröstet damp ner på hallmattan kunde jag inte sluta le. En ny chans.

Så långt en kärlekshistoria. Jag hade i och för sig inte sett TTA mima och posera, redlöst berusade med baseballträn, live, ännu. Men jag intalade mig själv att det på något sätt var ”så jävla rätt” och ”sant” och ”äkta”. Av någon anledning. Det var något med attityden som jag tyckte var uppfriskande i ett annars så menlöst, trist svenskt poplandskap. Javisst släppte man några, såhär i den nyktra eftertankens obarmhärtiga ljus, lama skivor (Jonas Game, Avner, The Honeydrips), men dessa överröstades av en ung svensk Van Morrison. Jag talar om Joel Alme, ständigt nära bristningsgränsen, ständigt med hjärtat i halsgropen. Följt av jj vars marijuanastinna fullängdsdebut kan vara bland det vackraste jag hört. Och till sist: ceo. Eric Berglunds soloprojekt. Hans mästerverk. Hans vita magi.

Så. Där är bakgrunden, den man måste ha för att förstå hur två ödesdigra dagar i Göteborg, två kvällar under Way Out West 2010, kunde bli ett sådant trauma för mig. Att först köa i en och halv timme i ett skyfall utanför ett museum för att bli bortkörd av polisen med fem meter kvar till en spelning med jj där ena halvan av bandet slocknade bakom sin laptop med en spliff i ena mungipan var mer än tillräckligt för att få mig börja gråta. Att sedan dagen därpå få beskedet att ceo ställer in på grund av ”personliga skäl” blev droppen. Där och då bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Hur briljant musik de än må släppa i framtiden: jag orkar inte mer. Det är inte värt det. Sincerely Yours måste bli, ett för mig, avslutat kapitel. I don’t need your cheap love.

Sådär. Nu finns inget mer att säga. Klockan är sex på morgonen, jag kan höra de första bilarna köra förbi där ute på Ringvägen och jag har fått det ur mig. Ett fågelläte, tänker att det kanske är en kråka. Varför sitter jag fortfarande kvar här på sängkanten? Jag måste ut och köpa tändvätska. Nu. Eller bensin. Jag har en t-shirt att bränna upp. Se det som en fatwa. Stryk ”neo”, ge mig våld. Things will never be the same again.

Dra åt helvete.

Sincerely yours,

Elis

Läs mer