Recension

[image name=betyg4]

Som liten blev Nina Kinert opererad för sin sneda rygg. Under sina långa sängsessioner såg hon Star Wars oräkneliga gånger. Hon växte sedan upp och blev en vanlig singersongwritertjej. Fast helt vanlig är hon ändå inte, sagan om rymden och metallen i ryggen finns kvar inom henne. Och hon ville åstadkomma något, något lite mer storslaget. Med denna utgångspunkt skulle hon skriva del sju i sagan.

Fast hur gör man om man inte är John Williams och man vill beträda Tatooines marker? Jo, Kinert vänder sig till Cocteau Twins och drömsk popmusik. Såklart. När man hör resultatet slås man över hur väl det fungerar. Det är långt ifrån stora stråkar och håriga wookies. Men det bidrar med något nytt. Där George Lucas försökte vräka på med sin nya trilogi, tar Kinert ner den på den personliga nivån. Elementära ämnen som kärlek och att finna sig själv är alltid intressantare än förbryllande intergalaktiska konspirationer. Det är just där hon vinner mark. Inte bara det att Lucas har förvirrat sig själv, nästan all fan-fiction handlar om knasigt sex eller larviga hjältedåd. Eller som i Star Wars fall, döda Jar-Jar Binks på de mest makabra sätt.

När Nina sjöng förut var hennes röst tydligare. När hon nu befinner sig i galaxen, är hennes röst passande nog mer svävande. De tydliga melodierna är lite mer gömda. De finns, men är inte lika direkta, vilket bara gör ljudbilden mycket mer spännande. Som lyssnare får vi utforska musiken, istället för att bara lyssna på den. Viljan att göra något större än det trallvänliga är alltid välkommet. Att göra Elisabeth Fraser-dramatik av en gammal galax är nästan genant genialt. Red Leader Dream är ingen fälla och vill inte ta stryptag på dig. Den vill bara få dig att sväva ut och gripa tag i något som är viktigt för dig.

Axel Stenros

Läs mer