Krönika
Historien återupprepar sig själv eller ett försvarstal för Brooklynpopen
Den skiva som jag lyssnade mest på under första halvan av det här året var en skiva som jag inte ens visste att jag ville ha: Real Estates självbetitlade drömska surfpop hade gått mig helt förbi tills Kent i skivaffären en kall dag i februari sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” Jag synade omslaget, smakade på bandnamnet, lät Kent sätta på skivans första låt Beach Comber i butiken och insåg att han hade helt rätt (inte för att jag hade tvivlat, det Kent rekommenderar är i regel väldigt bra). Det här skulle jag ha, det lät fantastiskt. Nöjd gick jag därifrån med min vårs soundtrack säkrad i en papperskasse. Ödsligt ekande trummor, vackra lo-fi gitarrer och nostalgiska texter direkt från… ja ni gissade rätt, Brooklyn.
Och med detta i åtanke kan jag inte undgå att se det som en smått lustig slump att skivan jag ägnat de senaste veckorna åt är exakt samma sak. Historien återupprepar sig själv. Skivan jag spelar om och om igen för tillfället är även den en självbetitlad debut av män från Brooklyn med drömska lo-fi gitarrer. Dessutom är även detta en skiva som jag inte hade en aning om att jag ville ha. Min vän Andreas gav mig ett usb-minne och sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” På minnet fanns Beach Fossils, och första lyssningen var som en sorts déjà vu-upplevelse. Exakt såhär kände jag när jag hörde Real Estate. Samma ekande drömska ödslighet. Om solskensgitarrerna i Green River passade perfekt i slutet på maj så var looparna i Daydream som klippta och skurna för november. Jag hade hittat min hösts soundtrack.
Dessa två band, Beach Fossils och Real Estate, har alltså förgyllt mitt 2010. Inte undra på då att jag blir lite ledsen när jag läser en recension av Beach Fossils på thegoodbyelook.se. Och arg. Skribenten beskriver hela Brooklyn-scenen med ord som ”Den innehållslösa popen flödar.” och avfärdar Real Estate i samma veva som ett band man ”behöver knark och ett mycket fritt sinne till för att uppskatta.” Denna skribent har tydligen inte fattat någonting. Det är ju musiken som är knarket. I sig självt. Dessa brutalt vackra melodier är mer effektivt än alla droger i världen, och att de som framför dem med all sannolikhet är stenade förringar inte det faktumet.
Brooklyn-scenen må ha blivit en klyscha för den alternativa, ”hippa” musiken, men så länge den är så bra som i dessa två fall så finns det ingen anledningen att håna den. Nej tvärtom, band som Real Estate och Beach Fossils förtjänar att hyllas.
