Recension
[image name=betyg3]
Jag minns hur min tidiga relation till kyrkmässor liknade Håkans i ”Sunes jul”. Det är en gubbe som babblar blabla och avslutar med att säga ”Armen”. Ifall jag sätter mig utanför i ett träd blir det mer lättfattligt. Lite alienation ökar förståelse. I takt med att jag blivit äldre har jag givetvis fått en klarare uppfattning av gubben i färgglad mundering. Det han pratar om har blivit mer begripligt, samtidigt som det blivit än mer obegripligt. Men det vore att ljuga att jag aldrig blivit berörd i en kyrka.
Det här är Eldkvarns avslutande del i sin mässtrilogi. Titulerad ”Kärlekens väg” väver gruppen in sina gamla örhängen i ett sammanhang av himlar, kärlek och rus. Vilket inte är särskilt svårt, då alla Eldkvarns låtar handlar om detta. Efter att klockorna klämtat inleder bandet med att slå ihop de två bröllopssångerna från ”Hunger hotell” till en längre version. De rättar till ett fel jag fann oförklarligt och det görs väldigt vackert. Claes von Heijnes piano är oklanderligt och Pluras röst är som vanligt skrovlig, mörk och nasal på en och samma gång. Röstens oxymoron. När den tystnar fyller ett ekande munspel i.
När Lill-Babs sjöng Lars Berghagens ”En kväll i juni” i premiäravsnittet av ”Så mycket bättre”, deklarerade Plura att: Det här var nästan ett av mitt livs största musikupplevelse. Det är lätt att avfärda och skratta åt ett sådant uttalande. Men jag förstår honom precis. När Barbro sjunger en låt som Lasse skrivit åt deras dotter, många år senare är det svårt att inte bli rörd. Precis som allt annat i livet handlar det om kontext. Och i just detta klaffar allt. Precis så som det borde göra under en kyrkospelning med Eldkvarn.
Men här i mina hörlurar hör jag något som är en spegelbild. Eldkvarns mässor kommer vara bestående för de som varit där. För oss som sitter med kopian får vi låtar vi redan hört, fast i ett nytt sammanhang. I vissa fall förhöjs det, i andra lämnas man med en känsla av ambivalens. Vi kunde lika gärna varit utan. Visserligen passar det in i deras predikan om kärlekens väg. Den vägen som är snårig, svårfunnen och visst har alla har hamnat på dess villovägar. Bandet spelar sina låtar om att hitta hem, i den långa allegorin ”27″ har de lyckats allra bäst. Låten som är hämtad från albumet ”Limbo”, kläds här i en trevligare puls. Bort från den sirapssega bluesen, för att istället draperas i ett dynamiskt samspel mellan musikanterna och Kattis Olsson Lundbergs fantastiska fiol.
Vad vi lär oss under mässans tagning är att ännu finns den sorten som inte gör allt rätt, att allt som står upp faller. I Eldkvars sista predikan och i sina sista rader, får jag några visdomsord på vägen: Man kan bara förlora och hålla huvudet högt. Ar-ehm…Amen.
