Recension
[image name=betyg3]
När jag intervjuade Marit Bergman för fyra år sedan sa hon att hon skulle börja skriva om mode. Hon hade precis släppt fina skivan ”I think it’s a rainbow” och kände sig trött på musik. Det tyckte jag var tråkigt eftersom hennes ställning i Sverige är rätt egen. Populär powerpop för hjärtat, hjärnan och öronen. Den under 90-talet så omtyckta genren fick se sig slagen av en herre från Göteborg, i 00-talets begynnelse.
Sofia Nordström alias I’m on TV deklarerar på första sidan i konvolutet till sitt debutalbum att ”My boobs are real!”. I vår autenticitetstörstiga tid är detta trevlig information för lyssnaren. För nu vet man att det här är på riktigt, det finns inget fejk i den här människan, trots albumtitelns plastanspelning. Och när väl skivan sitter i och trummorna kickar igång märks det direkt att det är något Sverige saknat. Den enkla, effektiva och underhållande powerpopen. När Sahara Hotnights hellre gör Dusty Springfield-covers än egna driftiga hits, finns det bara en ohungrig Marit kvar. För hon började aldrig skriva i modemagasin. Tiden är inne för en arvtagare.
”Plastic Paradise”, det generiska omslaget till trots, är ett roligt album. Det rusar på genom den enkla vardagen, där man inte vill jobba och tidiga mornar är värdelösa. Man vill ju hellre dansa. Ibland tonas läget ner, som i avslutande ”Düsseldorf 19:45″, där den självrannsakande sidan kommer fram tydligare. Denna mix av låtar flätar samman debuten väldigt väl och framtiden får utvisa ifall det räcker för att se Nordström på TV.
