Recension

[image name=betyg4]

Sufjan Stevens 2009. En ung man som kommit till ett vägskäl, eller snarare en punkt i livet där han tvingats inse att energin, ambitionen och de kreativa drömmarna han var så förtrollad av för några år sedan börjat sina. En man (kunde man ens kalla honom ”ung” fortfarande?) vars senaste skiva, Illinois, kom 2005. En man som nyss såg på världen genom naiva, men ändå kritiska indiepojke-glasögon, en värld som innehöll så mycket fel, men samtidigt en värld där allt var möjligt. Hans inspiration hade ju, i livets gryning (notera hur jag själv fylls av någon sorts banal, gymnasiepoetisk ”inspiration” när jag skriver detta), inte vetat några gränser.

Sufjan var mannen som skulle ge oss en fullängdsskiva för varenda amerikansk stat, han spelade in en hel box med jullåtar (att få julsånger att kännas alternativa är en bedrift) och han producerade hajpade akter som The Welcome Wagon, vars kristna bakgrundshistoria antagligen bara var påhittad pr. Sedan hände något, verkligheten kom ikapp och helt plötsligt infann det sig en… tomhet. I vilken riktning skulle han nu styra karriären? Hur tacklar man bristande inspiration? Han försökte sig på att kanalisera kreativiteten i det audiovisuella multimediaverket The BQE, men detta fick snarare motsatt effekt. Eller som han själv uttryckte det i en intervju: ”I suffered sort of an existential creative crisis after that piece. I no longer knew what a song was and how to write an album.”

”Krisen” visade sig dock bli en relativt kortvarig historia (nytt pr-trick, någon?). Efter en tids tystnad reser sig nu en pånyttfödd Sufjan, ur dammet. Hösten 2010 är hans höst. Först kom EP:n All Delighted People och nu, direkt efter, skivan The Age of Adz. En skiva vars ljudbild för tankarna till ett surrealistiskt pojkrum fyllt av elektroniska leksaker som spårat ur. Och i mitten av detta pojkrum en smått manisk Sufjan Stevens med uppspärrade ögon. En Sufjan Stevens som övergett sitt gamla sätt att skriva låtar där texterna var som små noveller, fyllda av karaktärer och historiska referenser. En Sufjan Stevens som slängt banjon och gitarren åt sidan. På The Age of Adz sjunger han fortfarande om kärlek, men låttexterna är mer obegripliga, komplexa och fragmentiserade; här finns förvirrande stycken om allt från vulkaner till åldrande till Apokalypsen. Allt uppbackat av trummaskiner, analoga syntar, effekter, loopar, stråkar och ett mäktigt sorl av körande bakgrundsröster.

Vad som slår mig först är det lustiga faktumet att skivan verkligen är ”ett riktigt album”. Sufjan Stevens har tidigare uttryckt skepsis rörande albumformatet, sagt att det är ett format som sjunger på sista versen. Varför göra album när alla bara laddar ner? Har man detta i åtanke ter sig The Age of Adz som verket av en hycklare. Vilken tur för Sufjan då att jag är väldigt svag för sådana.

Det är alltså en skiva vars låtar fungerar bäst som helhet. Att analysera dessa var för sig finner jag av den anledningen tämligen ointressant. Fast med ett undantag: skivans avslutande nummer. Med Impossible Sound har Sufjan skapat något som gör hans ofta ogenomförbara visioner rättvisa till fullo även utanför hans eget huvud. IRL, så att säga. Denna sista låt är inget mindre än ett 23 minuter långt, elektroniskt hemsnickrat och fullkomligt magnifikt indiepop-epos. Smaka på det. Bara Sufjan Stevens kan komma på och genomföra en sådan heltokig idé och när han efter tio minuter börjar mässa med en autotunad röst om något helt obegripligt så kan jag bara säga att det är en himla tur att han finns. För ingen annan gör 23 minuter långa splittrade popkompositioner som Sufjan Stevens. Vid närmare eftertanke: ingen annan gör dem alls, och där någonstans ringar vi in storheten hos denna artist. Den som avfärdade hans musik som simpel smörindie à la Death Cab For Cutie efter låtar som Casimir Pulaski Day, bör tänka om. (Inget ont om smörindie och Death Cab For Cutie i övrigt, de har sina kvaliteter, men det är något helt annat.)

För att göra en lång historia kort: Sufjan Stevens har fått tillbaks sin skaparlusta. Att hans texter inte förmedlar lika skarpa person- och vardagsskildringar som förr kan jag bara tycka är lite synd. The Age of Adz är magnifik, men för att behålla den återfunna kreativiteten tror jag han behöver variationen. Så, varför inte plocka upp banjon och döpa nästa skiva till North Dakota innan han ger sig ut på ytterligare en rymdodyssé? Bara ett litet tips.

Elis Burrau

Läs mer