Recension

[image name=betyg3]

Missade du Pelle Lindroths solodebut 2008, Länge leve Parken? Börja i sådana fall där innan du ger dig in på uppföljaren Framtiden var här. Han fick hela Indiesverige att le och dansa till låtar som Jag har varit vilsen, Lisa och Åt helvete med himlen. Sätt dig på ett tåg och lyssna, för Parken gör riktig tågmusik.

Ifall du redan känner till genialiteten i Länge leve Parken och inte vill något hellre än att veta hur det nya albumet låter, så kan du fortsätta läsa. Om du hoppas på att han har lyckats toppa sitt tidigare album så måste jag tyvärr göra dig besviken. Om du har någon masochistisk störning och hoppas på en flopp så måste jag göra dig också besviken. Framtiden var här är en logisk uppföljare med en jämn låtrepertoar, välgjorda låtar som sällan lyfter på riktigt.

Skivan inleds lovande med orden ”De såg mig inte / jag var liten och skör / så jag började med bomber för att göra mig hörd” i Väntar på något stort. Låten är en av skivans starkaste och man kan ana den sprudlande Parken från förra albumet. Det är på spår nummer två, Kom tillbaka! som besvikelsen börjar smyga sig på. Är det här allt? Nej, självklart inte. Annas sång är en öm komposition som visar en sida av Parkens låtskrivande jag tidigare inte sett. Ser du stjärnan i det grå? är, som titeln antyder, en pärla i höstmörkret. Efter dessa låtar är det lite mer tunnsått, här och var rycker en Depeche Mode-synth tag i en och här och var fastnar man i smarta texter, men ser man på helheten är detta bara ytterligare en popskiva. Absolut hörvärd, men inget som hör hemma på topplistor för året.

Det verkligt intressanta blir hur Pelle nu går vidare med sin musik. Jag väljer att tro att framtiden ännu inte varit här för Parken.

Lyssna på Framtiden var här med Spotify.

Rikard Berg

Läs mer