Intervju

Kort med Parken om nya skivan och Henry

Det har gått två år sedan Pelle Lindroth, sångare i indiepopbandet The Chrysler, slog igenom som Parken. Han drog med sig ett par kompisar, började köra elektroniskt, och det var minst sagt ett soloprojekt som lyckades. Med glimrande melodier och personliga texter har han etsat sig fast i branschen, och nu i dagarna släpps hans andra album. Tram7 har fått ställa några korta frågor till Uppsalasonen.

Två år har gått sedan debuten Länge leve Parken släpptes, hur har du utvecklats som musiker sedan dess?

Jag har blivit noggrannare tror jag, gör kanske om en del saker tills de verkligen blir som jag vill ha dem i stället för att bara köra på av rastlöshet. Jag har sjungit väldigt mycket live de senaste två åren så jag tror rösten har blivit lite bättre också. Eller vem vet.

Varför är Framtiden var här ett steg uppåt från Länge leve Parken?

Jag skulle snarare säga att den är ett steg åt sidan, ett sätt att bredda mitt uttryck och visa på andra sidor av min musik. Jag tycker personligen att den är mer sammanhållen som skiva och har en mäktigare ljudbild, något som man vinner på i längden i stället för på direkten.

Parken har ett ganska igenkännligt sound, vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Jag går igång på en grym melodi och/eller ett bra beat. Om texten dessutom innehåller bilder att sätta ihop detta med så är jag såld. Mina två största förebilder och som jag fortfarande lyssnar mest på är alltjämt David Bowie och The Clash. Jag hoppar mellan deras olika stilar och uttryck och kommer på nya saker. Talking Heads tillhör också mina stora. De svenska skivor jag lyssnat mest på är nog Imperiets första och Alkbergs första.

”Nu är det dags att få livet att bli poesi” sjunger du i Definitivt Skånegatan. Vad är poesi för dig, Oscar Wilde eller Håkan Hellström?

Det där är ju ett uttryck för att vilja få livet att bli intressantare än vad det är. Det kan ju finnas något storslaget och vackert i att stå på en parkbänk på Nytorget kvart i tre och vråla Imperietlåtar, det gäller bara att hitta rätt sätt att föra fram det till folk. Har man lyckats med det har man ju gjort poesi. De båda gossarna du nämner har väl lyckats lyckats fint med det på varsitt sätt.

Man skulle kunna beskriva din musik som högtflygande och sprallig med jordnära och träffsäkra texter. Stämmer det bra? Har du själv ett passande adjektiv för Parken?

Att jag vill att den ska flyga högt stämmer utmärkt, sen tycker jag att den är sprallig i varierande grad, nya skivan mindre så. Om en text blir träffsäker eller inte är det förvånansvärt svårt att bedöma själv, man får försöka landa i sina känslor, ösa på och hoppas att omgivningen är med på noterna. ”Fundersamt agiterande”.

”Ser du stjärnan i det grå?” är enligt mig det bästa du gjort efter klassikern (vågar man säga så?) ”Jag har varit vilsen, Lisa”. Vad anser du själv vara guldkornet bland Parkens två album?

Oh, det finns ju så många. Från Länge leve Parken tar jag ”Åt helvete med himlen” och från den nya ”Jag önskar att i morgon aldrig kom”.

Vem är Henry?

Han är ett kollobarn från 70-talet. Min morsa bor i ett gammalt hus i Dalarna som brukade vara kollo för barn från Uppsala och Stockholm, först TBC-sjuka och senare i allmänt behov av natur. Det är fullt av gammalt klotter och på en byrå står det ”Henry är en tjuv”. Låten är uppdiktad därifrån.

En gång har jag sett dig live, på Peace and love 2009, och det var minst sagt en spelning att minnas. Vart ska man gå om man vill se dig 2010?

Det kommer att visa sig snart, det är en turné på gång i november och december och datumen kommer upp på Facebook och på min lilla blogg inom kort!

Vilken är din drömspelning? På Glastonburys största scen eller i en mysig källarlokal på Söder inför femtio pers?

Glastonbury, och alla i publiken har lärt sig texterna fonetiskt och sjunger med.

Läs mer