Recension

[image name=betyg2]

Det här är nästan en skiva som jag skulle kunna avfärda enbart av ren princip. Det hade kanske varit oerhört inkompetent musikkritik att såga något utan att ha hört det, men i det här fallet hade jag nästan (observera det lilla ordet: nästan) kunnat tänka mig att bryta mot en sådan recensentnorm. Varför? Jo av en enkel anledning: för att jag älskar och beundrar Isobel Campbell och inte har någon som helst förståelse varför hon ska envisas med att göra musik med grungegubben Mark Lanegan. Varför hon, tjejen som sjöng Is It Wicked Not to Care? med Belle and Sebastian, låter sin vackra röst befläckas och störas av hans brölande är för mig ett mysterium. Som tur är kan jag, efter att faktiskt ha hört deras tredje albumsamarbete Hawk, konstatera att jag kan avfärda den ändå. Utan principen. Jag kan avfärda den för att det till största delen är en skiva som består av rätt trist och ofräsch americana. Skönt för mitt samvete. Men, kanske vän av ordning frågar sig, om det hade varit bra? Hade jag kunnat bortse från mina förutfattade meningar och gett Hawk ett rättvist betyg då? Den frågan lämnar jag, tills vidare, obesvarad.

Det här är alltså inte bra. Varför? Jo för att Campbell och Lanegan försöker vara någon form av uppdaterad version av Nancy Sinatra och Lee Hazlewood, men misslyckas. Majoriteten av skivans låtar saknar den elegans som Hazlewood och Sinatra förmedlande, dessutom tar duon sig själva på alldeles för stort allvar. Här finns, med några få undantag, varken elegans eller självdistans. Det är dessutom alldeles för bredbent, jag kommer på mig själv tänkandes på Dylan när han stod i Globen och lustmördade sin låtkatalog genom att stöpa om dem i gräsliga countryboogie-versioner. Ett minne jag trodde jag hade förträngt. Trist och gubbigt är vad det är och Lanegans röst ger mig rysningar. Rysningar som inte är av de positiva slaget.

Så när en manlig stämma som faktiskt är angenäm hörs på No Place To Fall, skivans femte låt, så sätter jag nästan kaffet i halsen. Varför sjunger inte Mark Lanegan såhär hela tiden? Svaret visar sig vara rätt simpelt: för att det inte är han som sjunger. Singer-songwritern Willy Mason lånar ut sin röst till denna Townes Van Zandt-cover och det är en avskalad, innerlig sådan. Det blir skivans kanske finaste stund, tre minuter Damien Jurado-doftande vacker country, men på nästa spår återupptas det enerverande brölandet (kontrasten är rätt brutal och lite komisk). Ett brölande som jag inte har någon som helst förståelse för: när Isobel får sjunga själv utan att störas, som på To Hell & Back Again och Sunrise (en låt som för övrigt är väldigt mycket Twin Peaks) är det ju nästan fantastiskt. Trots att hon har lagt undan den fina Glasgow-accenten. Hon borde, om hon nu ska envisas med att spela in den här typen av filmiska americana-skivor, byta ut Mark Lanegan och ersätta honom med Willy Mason.

Men, i den bästa av världar så borde hon bara göra tweepop med Stuart Murdoch.

Elis Burrau

Läs mer