Recension

[image name=betyg2]

Theo Hutchcraft och Adam Anderson är två stiliga män som tillsammans gör musik under namnet Hurts. De är båda från Manchester vilket för det lätt att namedroppa band från Factory Records som duon kan ha hämtat inspiration ifrån. Men istället för att gå i andra Manchesterbands spår har man tagit sin egen väg. När man öppnar skivfodralet kan man notera orden ”Lento Dolorso” på baksidan av bookleten och det är just det som Hurts sysslar med. De italienska orden betyder ordagrant ”långsamt och känslofyllt” men en musikstil bär även detta namn. En musikstil som kort och enkelt kan översättas till Långsam-disco. Denna musikstil har funnits sen slutet av åttiotalet och några av de som gjorde sådan musik då är t.ex. Depeche Mode och Alphaville och det märks att Hurts har lyssnat på dem.

Långsamdiscons renässans kom egentligen redan för några år sedan. Svenska Studio valde att göra Balearic Beat vilket är varmare version av musikstilen och medan Studio låter de långsamma beatet svänga i takt med congas och glittrande gitarrmattor så låter Hurts beatet ackompanjeras av dödsmörka texter, Depeche Mode-syntar och vackra stråkar. Som lite kuriosa kan man nämna att Hurts faktiskt har spelat in ett par av låtarna i Studios hemstad Göteborg. I intervjuer pratar de om sin regniga hemstad där man aldrig får se solen, vilket ska ha gjort dem deprimerade. Den här skivan tog 4 år av depression och arbetslöshet för att snickra ihop. Under de 4 åren har de försökt att lära sig skriva moderna poplåtar och resultatet pekar på att 4 år inte är nog för dessa grabbar.

De är inte dåliga, men de flesta låtarna på skivan är långtråkiga och en del melodier inte tillräckligt starka för att lyfta låtarna. Det blir mest sega powerballader á la Rihannas senaste men nu med en Ian Curtis på sång. På pappret kan det låta intressant, men nu är det så att Hutchcrafts röst är mer slätstruken än Curtis och texterna är inte lika skarpa. Ibland glimar det trots allt till. I Devotion lyckas de förmedla sin ångest fullt ut och som pricken över i har de lyckas få med en annan åttiotalsrelik (och Studiobekanta) nämligen Kylie Minouge som gästvokalist. Singeln Better than Love är också ett exempel på fin pop och stråkarna sista låten The Water är så vackra att tårarna är nära.

Hade man skalat bort de dåliga låtarna och släppt en EP istället, eller gjort som Robyn eller Sincerely Yours-artister och bara haft 8 spår på sitt album hade man nog kunna släppa en fin popskiva. Nu blir det bara en fint producerad skiva, med några schyssta låtar och även om jag inte känner något hopp av deras becksvarta texter så finns det hopp för Hurts.

Albumet är ute nu i butik och på Spotify. På deras Youtube-kanal finns musikvideos och svartvita klipp från Göteborg och när bandet går omkring i Stockholm ackompanjerade av ”Du gamla, du fria”.

Simon

Läs mer