Recension
[image name=betyg4]
The Acorn är ett kanadensiskt band vars musik låter som ”the splishsplashsplosh of aminotics sluicing through a rusty sewer grate onto the scalp of a morbidly content and sewer-dwelling Sigmund Freud.” Eller: så låter The Acorn om man ska tro deras oklara Myspace-beskrivning. Egentligen är det ju inte alls så komplicerat, inte alls så spännande. När jag lyssnar på bandets tredje fullängdare, No Ghost, så är det ”bara” vanlig, genom indiescenen filtrerad, folkrock. En ovanligt nyanserad sådan kanske, men jag blir nästan lite besviken. Sewer-dwelling Sigmund Freud liksom…
Skämt åsido, No Ghost är en riktigt bra skiva. Och The Acorn är ett riktigt bra, samspelt band vars lager på lager-låtbyggen likt vackra diskreta oljemålningar växer vid granskning. Här finns en tydlig idé, ett konsekvent tänkande genom hela skivan där låtarna får sväva ut, byggs upp av lösryckta textfragment och gitarrslingor, fylls ut med uddare instrument och ljud. Det fungerar ofta lika bra i rollen som soft, stämningsfull bakgrundsmusik som det gör som centrum för din uppmärksamhet. I Misplaced levereras en sparsamt arrangerad ballad som är rätt briljant i sin banalitet, en annan lugn vacker låt är den drömska Slippery When Wet. Bland skivans intensivare låtar utmärker sig Bobcat Goldwraith med sitt driv och oväntade blås, och titelspåret vars ljudbild i kontexten kan beskrivas som uppfriskande stökig. Men, jag kan dock inte undfly tanken att allt hade varit snäppet vassare om frontmannen Rolf Klauseners röst varit lite mindre anonym. Om han tagit lite mer plats. Som det är nu skaver hans stämma aldrig, inte ens i skivans mest laddade partier. Det är lite synd.
Även om det inte är helt rättvist så är det svårt att inte göra jämförelser med andra band. Eller omöjligt, hjärnan fungerar ju så. Den associerar. The Acorn må var hur bra som helst, hur sanna sin egen vision etc. etc., men man kommer dock inte undan det faktum att det på intet sätt låter unikt. De luftiga arrangemangen är väldigt, väldigt mycket Grizzly Bear, i vissa spår låter det som om det är Local Natives mer lågmälda uppföljare vi har att göra med och ibland kommer jag på mig själv tänkandes tanken att det är såhär Animal Collective skulle låta om man helt begravde den psykedeliska biten i sin psykedeliska folk. Dessa likheter är dock inte bara till The Acorns nackdel, ofta är det tvärtom, men bristen på originalitet gör också att det är ett band svårt att omfamna totalt.
Alltså: fastän det är väldigt välgjord musik så känns det som att The Acorn fortfarande letar. Efter det där lilla extra som ska skilja dem från mängden. På No Ghost är det ett samspelt, lyhört band. Men kanske för kontrollerat, för artigt för att det ska kännas på riktigt? Ja, det får bli min slutsats. No Ghost är ett album som växer, här finns många nyanser och lager att upptäcka och förundras över, en bra mix mellan ballader och mer upptempo-låtar, men det är alldeles för tillrättalagt, snällt och ödmjukt för att bli riktigt intressant. Fyran ger jag för att hantverket och låtmaterialet med lätthet gör No Ghost förtjänt av det näst högsta betyget, men det betyder inte att det inte saknar attityd. Det hade definitivt kunnat vara ännu bättre. Lite mer ”splishsplashsplosh” på nästa skiva, tack.
