Intervju

Lloyd Cole om tekniken han omfamnar och samtidigt känner sig obekväm vid

En pressdag brukar kort och gott betyda att en artist eller ett band får spendera dagen med att svara på frågor. Att denne får prata med pressen i alla dess former. TV, radio, kvällspress och de liberala morgontidningarna. Och givetvis de medier som till en större del skriver om musik. Detta görs givetvis för att få publicitet och det handlar allt som oftast om att det är en ny skiva på gång – precis som det var när Lloyd Cole var på besök i Stockholm för att göra en av dessa pressdagar. Men när jag satte mig ner i en skinnfåtölj för att prata med en välklädd Cole hamnade inte musiken i fokus utan snarare Coles teknikintresse och hans syn på hur teknologin förändrar oss. Samt Apple.

Det började så fort jag tog fram den lilla pryl jag använder för att spela in intervjuer jag gör. Cole tittade på den och frågade om den används endast för inspelning eller om den kan göra något annat. Jag berättade att det även är en mediaspelare som kan spela upp både musik och film, och han blev imponerad över att den klarar av det trots att den är mindre än en Ipod. Sedan glider samtalet in på Apple, deras Iphone och funktioner samt den halvdanna batteritiden.

- Däremot så säger dem att batteriet är bättre på den nya, men jag är inte säker på att jag tror på det. Jag hatar Apple, säger han. Helt seriöst.

Men du köper deras produkter ändå?

- Jag har köpt deras produkter sedan 1986. Men det jag menar är grejen att Apple är som en sekt, där folk tror de är bättre än de som använder en PC och att det är coolt att använda en Apple-pryl. Det finns ingenting häftigt med datorer. Det är bara datorer.

Apple hade en presskonferens nyligen och de från pressen som var där jublade åt allting – de har i stort sett inget negativt att säga om Apple. Och inte kritiseras de heller. Som att de är en del av sekten.

- Men det är dem. Och Apple vet att de kommer att uppdatera sina produkter tidigare än vad de egentligen behöver. Jag försöker verkligen att använda den dator jag har tills den är helt slut, innan jag köper en ny. Men de senaste åren har jag börjat få problem med nya versioner av mjukvara. Jag har fortfarande en G5, som inte är Intel och den var helt ny 2006. Den mest kraftfulla jag kunde köpa och nu är den nästan död. Jag hatar dem.

Samtalet fortsätter en stund i samma anda innan vi kommer in på den nya skivan och Cole berättar bland annat att han inte funderar på att byta till Windows. Dels för att det skulle bli alldeles för dyrt att köpa alla program ännu en gång och dessutom känner han sig inte riktigt bekväm med Windows, helt enkelt.

Vad var planen med den nya skivan?

- Menar du själva musiken?

Ja.

- Jag bestämde att det skulle bli den här typen av skiva för att jag hade skrivit ett par låtar vilka för mig kändes som starka låtar, bra låtar. Dessutom kändes det som att de inte vill vara folklåtar, de vill vara lite rockigare. Så du vet, man kan inte riktigt göra rock utan en trummis. The White Stripes är bara två, men en av dem är en trummis. Så jag tänkte: Om jag ska göra detta, så kanske jag bara borde sätta ihop ett band. Varför inte? Så jag ringde, eller jag mailade, mina favoritmusiker och sa att jag skulle göra en skiva och att det inte var särskilt mycket pengar inblandat och frågade om de ville vara med. Och alla sa ja.

På den nya skivan Broken Record finns det material som Cole funderat över, liksom haft i sitt huvud, så lång tillbaka som 2002 och som enligt honom själv utan problem skulle kunna hamnat på Music In a Foreign Language istället. På något sätt gled de dock genom händerna på honom. En av de allra äldsta är låten If I Were A Song, som är nära tio år. Åtminstone själva grundidén.

- Den låten har funnits där under en sån lång period. Som någon form av liv. Men melodin till låten är något jag lekt fram i ungefär tre år. Jag började inte skriva något förrän ett år efter Antidepressant. Jag var så utmattad efter den skivan. Så de flesta låtarna är från 2007 fram tills typ nu. I slutet av förra året var ungefär sex stycken låtar färdiga och med några visste jag inte riktigt vad jag skulle ta texten. När jag var så nära så tänkte jag att det nog är dags att sätta ihop en skiva.

Har du svårt för att skriva eller flyter det bara på?

- Det finns inte något… Det finns liksom inte något mönster. Ibland är det rätt så lätt medan det kan vara väldigt svårt under vissa perioder. Att börja en låt är enkelt, att avsluta en är ofta väldigt svårt. Ibland vet man inte ens att den är klar och man fortsätter att lägga  till mer, tills man inser att det inte fungerar och eventuellt så kommer man på att det inte behövs mer. Att det var bra som det var.

Jag funderade lite över den låten där du sjunger ”Maybe I don’t know how to live”…

- Precis den låten tänkte jag på. Om jag inte visste om den var klar. Jag försökte och försökte och till slut så tänkte jag bara ”nej, det här är allt som behövs”.

Känner du dig bara äldre och äldre, eller är det något mer?

- För mig, så är det perspektivet jag tänkte på alla dessa små prylar. De är hjälpsamma och roliga men när teknologin börjar driva samhället, när du går på gatan och hälften av alla människor tittar nedåt och skriver meddelanden medan de går… Jag känner bara att det inte är mycket till en värld jag gillar att befinna mig i. Jag tycker bara att det känns så konstigt. Konstigt och främmande. Men vad då, jag skickar också sms, men inte samtidigt som jag går på gatan. Min far, vad var de nu för fotografi han såg… Jag tror att det var en kille som tittade på en baseball-match, och han skrev ett sms medans. Jag kan inte minnas exakt vad det var, men det var något i stil med att om han bara hade tittat upp så hade det varit rakt framför honom. Jag har ett annat exempel jag tänkte på. Min vän Mike berättade att när man åker på turné med band nu förtiden och om du går in i deras loge, så ser man ofta fyra fem av dem sittandes med sin laptop och den enda kommunikationen mellan dem är förmodligen när de uppdaterar sin Facebook-status för att låta dem veta att killen där borta kan fixa något.

Jag tror att för mig, så är det att vi tillåter inte bara teknologin, utan även teknologiföretagen att styra hur vi lever våra liv som är det läskiga. Å andra sidan så har den här telefonen låtit mig resa en hel del utan att behöva ta med mig en vanlig dator, och det hjälper mig. Men det finns de dagar då jag bara känner att jag inte vill mer, och jag känner även att jag är i en väldigt liten minoritet dessa dagar, säger Cole medan han visar sin Iphone innan han plötsligt börjar prata om rymdresor för att komma tillbaka till låten:

- Och varför skulle man vilja resa ut i rymden? Du kommer inte att göra något där. Du kommer att åka ut i rymden med ett rymdskepp och du kommer att vara där och sedan åka tillbaka. Du kan inte ens göra något! Kanske så ser du jorden från rymden men det har du redan sett på TV. Jag förstår inte varför man skulle vilja göra det, men det finns de som vill. Det är vad den låten är.

Jag förstår vad du menar. Reser man till Kina så kan man ta och gå på den kinesiska muren. Vara där, liksom. Dessutom är det svindyrt att åka på en sådan rymdresa.

- Exakt. Man kan verkligen exploatera de riktigt rika. Det finns en låt av Sparks som heter Something For the Girl With Everything. Och har man allt, och om någon kan komma på något som du inte har. Så kanske du vill ha det?, säger Cole och skrattar innan han fortsätter: kostar det det en miljon kronor att resa ut i rymden så innebär det att bara väldigt få kommer att ha råd med det. Det finns förmodligen någon klubb med dessa überrika människor som tävlar om vem som hinner göra saker först.

Det är lite som sådana som ska döda djur. Inte för maten utan bara för att ha gjort det.

- Ja, det där förstår jag inte. Inte heller varför man skulle vilja bestiga Mount Everest. Varför? Kanske för att kunna säga att man har gjort det, men det kan inte vara kul att faktiskt göra det. Och alla dessa unga som säger att de vill segla jorden runt dessa dagar. Det är för att det inte är så svårt längre, du har en GPS, men när någon trots allt måste rädda en idiot mitt ute i havet så kostar det massvis av pengar. Jag tror att ordet gnällspik är vad jag håller på att bli. Men det har jag inget emot, säger Cole.

Du verkar uppdatera din hemsida rätt mycket och kommunicera med dina lyssnare på det sättet, med tanke på teknologi.

- Min hemsida är exakt som jag vill att den ska vara. Den använder vissa specifika tekniker när det behövs. Jag är inte någon expert på allt, som Javascript, men jag har en vän som kan hjälpa mig med det. Men ingen Flash! Så jag har idéer där internet och annan teknologi verkligen hjälper till. Absolut. När vi mixade skivan så kunde inte Dave Derby åka till London p.g.a. vulkanaskan. Så varje dag laddade vi upp filer till, jag tror det var MobileMe eller vad det kallas. Det är bara klicka och ladda upp, en riktigt bra idé. Så han var i USA och jag i London – utan att det blev dyrt.

För länge sedan var det en svensk minister som sa att internet bara är en fluga. Rätt kul om man ser på hur det ser ut nu.

- Ja, internet har blivit så integrerat i nästan allt. Och det är en av de saker som gör det lite läskigt, när allting är så beroende av det. Men det är bra för vissa saker, som att man får veta att det finns uppdateringar till program och ladda ned. Men jag hatar det, när jag arbetar med datorn vill jag egentligen inte veta det och jag vill inte heller veta att jag fått massa nya mail. Fast vore det inte för internet så… Den listan med saker jag inte skulle kunna göra är väldigt lång.

Under intervjun visar det sig att Cole är en mästare på att helt sonika återvända till tidigare ämnen, då han plötsligt återvänder till sin hemsida och börjar prata om att han använder Adobes program Dreamweaver för att skapa den. Och hur han lärde sig att programmera Flash när han gjorde sin första hemsida – tills han kom på att han hatade sidor med just Flash och bestämde sig för att han inte alls ville ha en sådan.

Är det något du har lärt dig själv eller har du tagit kurser?

- Nej, i grunden så gör jag precis som när jag gör min musik. Ifall jag måste lära mig göra något med musik eller ett instrument så hittar jag en väg att göra det. Men bara för mitt egna lilla projekt. Låt oss säga att jag spelar piano på min skiva, så kan jag inte göra det på någon annans, eftersom jag bara kan spela mina egna saker. En annan ska att lägga märke till är att jag inte har några videor på sidan, för det gillar jag inte. Det finns inte heller någon anledning att ha det eftersom det skulle kosta massa extra i bandbredd och allt finns på Youtube ändå. Jag trodde jag behövde ha det för några år sedan, men sen kom jag på att jag ändå inte gillar några av mina videor.

Du gillar inte någon? Varför inte?

- Jag hatar nästan allihop. De flesta blev gjorda för att jag var tvungen att ha videor. Bara den första hade någon sorts idé från mig själv och resten är bara av musikvideoregissörer. I det stora hela måste jag säga att de är bland de dummaste människor jag någonsin jobbat med.

Förstår de inte vad du vill eller är det något annat?

- Det är bara så att det inte gör ett särskilt bra jobb för vad de tar betalt. Det är så jag känner. Jag borde ha tagit kontrollen över allt det där på ett tidigare stadium, men jag var så upptagen med andra saker med musiken. Så jag kände att jag inte hade energin att göra det. Men jag borde ha skaffat mig den energin, för det är egentligen ingen ursäkt att säga att regissörerna inte är bra. Jag borde ha sagt att jag kunde hitta dem själv, de bra, men jag lät min manager göra det och jag hatar alla han hittade.

I 20 år har Lloyd Cole varit soloartist och det finns inga planer på att sluta med musiken. Däremot börjar han tröttna lite på det där med att att sköta allting runt musiken, de praktiska frågorna. Som till exempel sköta webshoppen, något han hoppas att hans fru kan ta över.

- Om det fungerar med mitt nya band, att det blir något vi kan göra på lång sikt. Vilket vi inte vet förrän vi gjort en lång turné och om kemin är rätt bland alla. Då kommer jag i alla fall försöka låta en av dem i bandet bli någon sorts manager som kan ta hand om allt det, så jag kan säga ”här är grejerna, du får ta hand om det”. Det vore trevligt om det fungerade, för jag behöver spendera lite mer tid med att vara en musiker. Men jag vill inte vara musiker som försöker skriva låtar hela dagarna, utan jag vill kunna sätta mig ner och skriva när en låt dyker upp framför mig. För det är bara då jag känner att det kan bli en bra låt. Mitt jobb brukade handla om att spela, skriva låtar och göra skivor men nu gör jag allt annat också och jag hade tillräckligt med ork för att göra det, eftersom jag nog var rätt envis och tänkte ”bara för att jag inte är på ett storbolag så betyder det inte att jag inte kan göra det bra. Jag ska nog visa dem”, säger Cole och skrattar.

Du sa att du inte vill skriva låtar varje dag. Du är alltså inte den där typen som börjar med att skriva låtar till en ny skiva så fort du är klar med en?

- Aldrig. Det har jag aldrig gjort. Men jag har tänkt lite på nästa skiva redan. Jag tänker lite på skivor som jag verkligen gillar och vad de har som mina tidigare skivor inte har, samt saker jag inte tidigare gjort. En riktigt avskalad skiva har jag nog aldrig gjort. Jag brukar lyssna på Gillian Welch, en amerikansk typ folksångerska, och hon är riktigt bra på att göra väldigt avskalde skivor som låter riktigt bra. Det vore kul att istället för att ha flera gitarrister, så kanske bara en. Och jag spelar lite piano eller så. Jag har nog aldrig gjort en skiva med ett Crazy Horse-sound, det är något jag är lite intresserad av. Om allt blir så vet jag inte, men det är en idé i alla fall.

Eller så kanske det blir Lloyd Coles Nebraska?

-  Music In A Foreign Language är redan min Nebraska-skiva, tycker jag.

När intervjutiden liter mot sitt slut konstaterar Cole att vi pratat i över tio minuter om Apple och deras datorer. Men han kan ändå inte låta bli att säga något mer om det:

- Jag hatar Steve Jobs. De ger mig inga gratissaker ändå så jag kan säga det. Men de borde, med tanke på hur många av deras datorer jag har köpt.

Läs mer