Recension

[image name=betyg4]

[image name=betyg3]

Arab Strap, Glasgowbandet som med sina dystra samtidsobservationer, sin vardagspoesi, sin blandning av spoken word, post-rock, folk och electronica blev en av 90-talets snackisar på den brittiska indiescenen, utgjordes av Aidan Moffat och Malcolm Middleton. Två unga män tillika kompisar som efter några mindre lyckade bandprojekt tog beslutet att börja göra musik tillsammans. Ett bra beslut visade de sig. De slog igenom 1996 med sin debut The Week Never Starts Round Here och två år senare släppte man sin andra LP, Philophobia. Dessa två skivor ges nu ut på nytt, i två snyggt formgivna deluxe-utgåvor där man utöver originalskivorna får med liveinspelningar samt Peel Sessions.

Aidan Moffat skrev texterna och sjöng medan multiinstrumentalisten Malcolm Middleton ansvarade för musiken. En musik som mestadels består av trummaskin och plockande gitarr, en musik som hela tiden är i bakgrunden. Den tar inte över, svävar nästan aldrig ut, istället är det lyriken som spelar huvudrollen. Och ja, sjungs och sjungs, jag vet inte om man kan kalla det sång det som Moffat sysslar med. För det mesta ”pratsjunger” han med sin karaktäristiska Glasgowaccent, en accent så tjock att man måste titta upp texterna i efterhand för att vara säker på vad som verkligen sägs. Ibland, dock, så pratar han enbart. Mest om sex. Sex och droger. Fest och tristess. Allt kryddat med en väldigt mörk humor. Det är minst sagt effektfullt, men inte helt lättlyssnat.

Framförallt debutskivan ser ut såhär. Många låtar talas fram, och några spår är extremt lo-fi (General Plea To A Girlfriend låter som, och är nog, en demoinspelning). På Philophobia har det adderats vissa instrument, nu sjungs det mer än det pratas, det liknar mer det som man konventionellt brukar kalla musik. Arrangemangen är något fylligare, på vissa spår kan man skönja orgel och stråkar utöver trumman och gitarren. Här finns enstaka låtar som sticker ut, Here We Go och New Birds är två fina exempel, medan The Week Never Starts Round Here fungerar bäst som helhet. De flesta låtarna och textfragmenten flyter ihop, de hade varit otänkbara utanför albumformatet. Det är mer ett intryck i stort, en fras där, en här, en stämning och en känsla, som fastnar. Med några få undantag, några få lysande spår som fungerar utmärkt stående på egna ben. Då tänker jag framförallt på fantastiska The First Big Weekend, utropstecknet på debutskivan. En av 90-talets bästa låtar. På lite mindre än fem minuter lyckas Moffat få in så mycket melankoli, poesi, livsglädje, samtid i en och samma låt att det är helt sjukt. Att läsa texten är som att läsa en socialrealistisk novell, en ganska fantastisk sådan dessutom. Little Girls är en annan låt från första skivan som kan beskrivas som ”direkt”. Lättillgänglig, men enbart i Arab Straps värld.

Det är annars, på båda skivor, musik som växer ju mer du lyssnar, musik du måste leva med, gräva ner dig i, för att uppskatta fullt ut. Att totalt omfamna Arab Strap vid första lyssningen tror jag är mer eller mindre omöjligt. Det är inte i närheten av att vara lika lättillgängligt som annan musik som uppstått på Glasgows fullkomligt fenomenala musikscen, och då tänker jag i synnerhet på band som Belle and Sebastian och Orange Juice. Band vars musik är mycket mer direkt, melodiös och vars låtkataloger innehåller betydligt mer hits. Att gå och köpa Arab Straps skivor i tron om att man ska älska dessa bara för att The Boy With the Arab Strap är ens favoritlåt är att vara otroligt naiv. Däremot skildrar Arab Strap ett Glasgow, ja ett Storbritannien i spillror efter Thatcher, på ett helt annat sätt, på ett annat plan än sina något poppigare landsmän. Det är inte bara de goda sidorna och soliga dagarna som beskrivs, till skillnad från många av Stuart Murdochs intellektuella, fina men lite gulliga texter. Nej, Middleton och Moffat visar upp all den misär och dekadenta verklighet som är baksidan på myntet i ett samhälle och hos en samhällsklass där arbetslöshet och alkoholism är vardagsmat.

Ibland kan jag dock inte komma ifrån att tycka att det blir tråkigt, att de, i synnerhet på Philophobia, gör det lätt för sig. Hur konstigt det än må låta. Det blir lite samma sak, upprepning i lite för hög grad (det rätt igenom deppiga anslaget kanske bidrar). De har ett unikt sound men det betyder inte att man bara kan luta sig tillbaks på det. På vissa låtar känns det dessutom som de brer på med könsord, svordomar och målar upp vulgära scener i texterna bara för att provocera. Och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till den provokationen som självändamål. Inledningsfrasen på Philophobia, “It was the biggest cock you’d ever seen, but you’ve no idea where that cock has been.” gör mig lite illa till mods. Och då inte just för vad den beskriver, nej mer för att det känns som Moffat och Middleton mest vill chockera ännu mer än på debuten genom att skruva till texterna ännu ett varv. Vilket inte hade behövts. Jag hade hellre sett att man fokuserat på att utveckla musiken och låtit låttexterna ockuperas mer av samhällskritik och grå, trist, men verklig verklighet.

Arab Straps musik passar bäst uppskruvad på hög volym när du sitter instängd i ett tyst mörkt rum och känner dig lite deppig. Eller när du strosar runt, rastlös och tankfull (kanske bakfull?), i ett grått stadslandskap en regnig höstdag. Ibland är det inte ens musik. Men det är nästan alltid bra. Att deras två första skivor nu ges ut igen kommer antagligen inte betyda något speciellt för fler än ett fåtal. Men för detta fåtal kommer det nog betyda en hel del. För det liknar egentligen inget annat. Inget som fanns ”då” och absolut inget som finns ”nu”. Återutgivningen är alltså mer än befogad, och liveinspelningarna visar dessutom att den dystra duon kunde uppbringa en viss livsglädje när de spelade live, vilket känns rätt skönt att veta såhär i efterhand.

Betyget må se lite rörigt ut. Det beror på att det är två skivor som recenseras och betygen är i ordning efter skivtitlar likt rubriken.

Lyssna på Arab Strap med Spotify.

Elis Burrau

Läs mer