Recension
[image name=betyg3]
Oh, Harry är Harriet Olsson, tidigare sångare i Hellsongs, som för någon vecka sedan släppte sin debutskiva Arena Rock. Skivan inleds med kråksång i introt till den kanske bästa låten Shift Happens, so far so good. Sen bjuder Oh, Harry in oss i ett ljudlandskap som vi tidigare besökt tillsammans med Regina Spektor och Jenny Wilson, inget nytt med andra ord. I sina bästa stunder är Arena Rock ett utmärkt exempel på hur en skiva kan lyftas av snygga arrangemang och bra produktion. I sina sämsta stunder får den något oskuldsfulla i musiken mig att längta efter något annat.
På sin hemsida skriver Harriet att hon tidigt förstod att hon ville berätta, tyvärr består skivan av få berättelser. Istället balanserar texterna på den subtila linan mellan att antingen vara småsöta eller banala. På det hela taget är texterna skivans svaga punkt. Vissa låtar bygger till stora delar på det oändliga upprepandet av en enda mening, andra innehåller lite för mycket hummande.
Oh, Harrys debutskiva lämnar, efter ett tiotal lyssningar, inga bestående intryck. Arena Rocks tio låtar är välgjorda men inte särskilt nyskapande och lyfts heller inte sina texter. Välgjorda arrangemang och Harriets mycket starka röst ger skivan liv, men det räcker tyvärr inte riktigt hela vägen.
