Popaganda
En sorts sammanfattning
Publicerad
2010-08-30- Popaganda
Väder är ett ämne som är väldigt uttjatat. I alla sorts former. Men när det gäller festivaler är det förmodligen det allra viktigaste samtalsämnet, bortsett från musiken då. Festivalens ledning hade fram tills festivalen levt efter mottot: ”Först Popaganda – sen höst”. Och det var ungefär så det blev. Prognosen talade om regn men istället fick vi solsken och vad som faktiskt ser ut att ha blivit den sista helgen på denna klassiska svenska sommar. Något som t.ex. The Sound of Arrows fick uppleva, då de tänkte liva uppstämningen med tv-apparater i regnet och mörkret som inte infann sig.
Men The Sound of Arrows spelade inte förrän på lördagen. Det band som fick inleda festivalen var inget mindre än Navet, som vi tidigare pratat om här på tram7. För mig personligen var det den allra första gången jag såg dem live och trots några mindre pinsamma ögonblick när de fumlades med en dator med ett äpple på, så blev intrycket som gavs faktiskt riktigt bra. Kanske är jag lättimponerad, men när ett band gör en så pass bra spelning utan att ens ha släppt en skiva blir jag faktiskt imponerad. Julia, som sjunger, sjöng som om hon inte gjort något annat och rörde sig på scen minst lika naturligt som en artist som spelat i flera år. Det enda som egentligen var dåligt, var att fler folk inte hade tagit sig till Eriksdalsbadet för att se festivalens första spelning.
Innan festivalen hade jag bestämt att jag i alla fall skulle se fem band, de som listades här på tram7. Och det var väl ungefär så det blev i slutändan. Det blir alltid så att man planerar mer än vad man lyckas genomföra. Samtidigt fanns det givetvis tid mellan de spelningarna man själv ville se, och man hinner snappa upp små saker som att Jonathan Johansson kommer att släppa en ny skiva nästa år.
Ibland tjatas det lite extra om vissa band och just ett av dessa spelade på Popaganda. Monarchy från Storbritannien. När de steg upp på den lilla scenen, började jag också förstå varför vissa verkligen vill se spelningar med sina favoritband senare på kvällen. Anledningen kallas sol. De fyra kostymklädda herrarna med varsin svart mask på sig, gjorde visserligen en bra spelning men lugna tunga låtar, som favoriten Black, The Colour of My Heart, gör sig inte riktigt bra i dagsljus. Samtidigt är det givetvis inte konstigt att mindre akter får spela tidigare på dagen än de mer välkända. Men det är svårt att låta bli att tänka på hur spelningen skulle varit på, låt oss säga, Debaser Slussen.
Sen så har vi då Belle & Sebastian. Bandet som Popaganda själva var allra nöjdast över att ha bokat. Och också det band som får mig att inse att även om jag gillar musiken de gör, så måste man på något sätt vara mer peppad för en spelning. Det var på något sätt inte alls dåligt. Det var snarare fint och stämningsfullt. Men det som infann sig efter spelningen, med den låga volymen, vara bara någon sorts tomhet.
Efter Belle & Sebastian var det en stor spelning kvar, som ungefär alla besökare väntat på. Robyn. Likt på Way Out West förra året visar Robyn varför hon är en av de största popstjärnor vi har i Sverige. Allting sitter, det finns liksom inget att klaga på. Förutom den där konstiga versionen av Be Mine! då. Att förklara varför Robyn gör bra ifrån sig börjar bli lite ungefär som att förklara Håkan Hellström varje gång. Det finns, liksom, inte någon anledning. Alla vet redan.
Den andra dagens personliga höjdpunkt var The Sound of Arrows, men innan dess så fick de som tagit sig till området uppleva The Concretes. Och deras nya låtar. Det har gått lite mer än tre år sedan Hey Trouble släpptes och det blir mer och mer klart att de hittat sig själva och något eget efter att Victoria Bergsman lämnat bandet. De nya låtarna, och framför allt WYWH, är fantastiska och att de redan låter så bra live är bara ett tecken på att bandet måste må bättre än någonsin. Det kommer att bli en lång väntan till oktober då den nya skivan släpps.
The Sound of Arrows lider likt Monarchy av det soliga vädret som festivalbesökarna trivs med. Deras tjocktv:s, som de så fint kallas nu, vilka de släppat upp scenen för att liva uppstämningen i vad som skulle bli en grå och regning dag ser lustigt ut och det är något som de själva anmärker på. Vad som däremot inte alls är lustigt är musiken, hur magiskt den är live trots att jag själv hade fått för mig att det inte alls skulle kunna vara i närheten så bra som i studion. Det blev många nya låtar, från den kommande debutskivan, och i efterhand är det svårt att smälta dem och ta åt sig alla intryck. Men en sak är säker, skivan kommer bli fantastisk.
Fram tills Hot Chip, som efter The Sound of Arrows var det att se fram emot mest på lördagen, fick vi bland annat se att Shout Out Louds ännu inte lärt sig att spela låtarna från Our Ill Wills och att The Magic Numbers låter likadant som alltid. Hot Chip, en man kort om blivit pappa, var en intressant spelning. Kanske mest för att det lät så olikt från studiomaterialet. Mer lekfullt och det var uppenbarligen en av de mest uppskattade spelningarna. Folk dansade överallt. Vilket givetvis är ett bra betyg.
Det finns tre saker som står klart efter årets Popaganda. Det behövs toaletter på det s.k. ”ölområdet”. Och jag måste själv lyssna mer på Hurts och Vitpäls som var två sådana där band som man hört på avstånd medan man varit tvungen att få lite energi i sig. Kanske behövs det också ett större festivalområde. I övrigt är det bara att lyfta på hatten.
