Way Out West

En kort sammanfattning

Den första riktiga festivaldagen på åretsupplaga av Way Out West började förvisso med Imperial State Electric, men kanske inte helt oväntat var det den andra artisten som vi på tram7 var desto mer intresserade av. Jens Lekman. Lekman som för två år sedan lämnade Kortedala och Göteborg för Australien har varit tillbaka i Europa ett tag och dessutom ungefär en vecka innan spelat i Stockholm och när den två man stora redaktionen tyvärr var upptagna med annat den kvällen, blev det först i Göteborg som vi fick återse vår kära idol. Att Lekmans musik är av riktigt hög kvalité råder det inga tvivel om, men spelningen på Way Out West gav inte ett lika kvalitativt intryck. En av anledningarna till detta kan vara så enkel att det var p.g.a. att de nya låtarna som spelades, det var några stycken, inte satt tillräckligt bra, den tafatta publiken eller så har man sett Jens Lekman live när man gjort det. Skillnaden mot tidigare spelningar är minimala.

Innan festivalen så pratade vi lite om det här med att se artister man inte riktigt förstår helt och hållet eller bara känner på sig att de kommer att göra en sjukt bra spelning. Detta prövades med både Paul Weller och M.I.A. Skillnaden mellan dessa två akter var att jag personligen tyckte att den ena var bra på riktigt. Och det var Paul Weller. Trots att han beskådades på ett avstånd lät musiken bra och en skolning om Paul Weller väntar tillsammans med en ordentlig djupdykning i den musik han skapat. M.I.A. å andra sidan förstår jag fortfarande inte, rent musikaliskt, men den spelningen hon gav var å den kvarvarande sidan riktigt spektakulär och det är lätt att förstå varför folk faktiskt gillar det hon gör.

Den s.k. genre som representeras allra minst på Way Out West är hiphop. I år hade man två relativt välkända namn på sitt spelschema. Först släppte man Reflection Eternal som klar artist. En duo bestående av Talib Kweli och Hi-Tek, som lyckades ganska bra när de släppte sin debut Train of Tought i början av 2000-talet på labeln Rawkus, och som nu är aktuella med en ny skiva. Denna spelning var den absolut största överraskningen på festivalen. När Kweli tidigare i år besökte Stockholm, var det inte alls med samma energi som i Göteborg. Det var också väldigt roligt att Hi-Tek lämnade skivspelarna och ställde sig på scen och faktiskt framförde de verserna, om än få. Wu-Tang Clan, ungefär halva, var tyvärr inte alls lika spännande. För många på scen och det kändes allmänt rörigt och okoordinerat. Samtidigt var det givetvis kul att få se dem köra några av deras klassiker. Vi hörde i efterhand att inte ens Luger hade vetat vilka det var som skulle komma till spelningen och att RZA inte var där kändes väldigt konstigt. Några som verkade gill Wu-Tang Clan var i alla fall Jens Lekmans band, som stod framför och tittade.

Det är också de där små överraskningarna som förhöjer nöjet. I väntan på att tidigare nämnda Reflection Eternal skulle spela spenderades tiden med att titta på Anna Ternheim. Varenda låt hon spelade kändes som en liten hit, men när de spelades där mitt på dagen gjorde det sig inte alls rätt. Men så plötsligt dyker Henrik Berggren upp där på scen. Det låter inte alls bra, faktiskt. Trots det så finns känslan där i stunden. Lite senare hörde jag att det redan pratats om att detta skulle hända, men för den som inte hört om det fanns givetivs känslan av någon form av spontanitet.

Håkan Hellström. Det finns inte så där mycket att säga egentligen. En fantastisk spelning och han är fortfarande en av få svenska artister som har ett mellansnack som känns och betyder något på riktigt. Väntan på hösten och vintern har aldrig varit så lätt som just detta år, med tanke på att vi kan trösta oss i skitvädret med den kommande skivan Två steg från paradise.

I slutändan och när man fått svälja alla intryck ordentligt, blir det mer helheten av festivalupplevelsen som blir det viktiga. Att Luger bokar in Iggy och att man tyvärr råkar missa det känns inte jobbigt i efterhand, eller att man bara hinner se en del av Panda Bear. Det är den där kompletta känslan av festivalområdet, musiken, människorna och framför allt de vänner man träffar som gör det så fruktansvärt bra. Och det är vad Luger verkligen lyckats med, de tre år jag besökt festivalen. Om de bara ser till att på något sätt lyckas styra upp klubbkonceptet till det bättre, så finns det ingen chans att någon festival kommer att kunna bli bättre än det här.

Läs mer