MP3

Irene – The Catcher in the Rye

Irene – The Catcher in the Rye

Häromdagen hände det där man vill ska hända varje dag: det kom ett mail med en sådan där låt som bara är. Pop som är ödmjuk och verkligen känns, på riktigt. Framför allt när det gäller texten och hur den framförs, men det gäller även den lugna och omfamnande melodin.

Tobias Isaksson var personen som mailade, han som agerat någon form av ledare för bandet Irene. Han ville berätta om hur han fått en inspelning i födelsedagspresent av Monty (det visade sig senare att han snarare bett om det). De satte sig ner och spelade in, det tog ungefär fem timmar innan The Catcher in the Rye var klar. Huruvida låttiteln någon form av hyllning till den amerikanska författaren J. D. Salinger, som gick bort tidigare i år, är oklart.

Just nu ser det ut som att det kommer bli en hel ny skiva tillsammans med Monty, eller ett minialbum, med en del pålägg och mix tillsammans med de andra ”Irenerna” i Göteborg. Efter att ha hört denna första låt, som egentligen ”bara” är en demo, är det inte svårt att längta efter att denna skiva ska bli klar.

Så här säger Tobias själv:

Irene var ett kompisprojekt som uppstod en drucken kväll på Klaras 2005. Det var en hyllning till 1960-talets pop som var både tramsig och seriös på samma gång. Vi gjorde vårt bästa men känslan för gänget var större och viktigare än prestationerna. De sex första låtarna på debuten Apple Bay spelades in på tre timmar i Studio Folkhemmet. Mestadels live. Nästan orepat. Andra skivan Long Gone Since Last Summer spelades in på två veckor. Det kändes väldigt ambitiöst. Planen att släppa en trilogi på tre år sprack 2008 efter ca 60 spelningar i åtta länder. Låtmaterialet fanns, men energin var borta. Det blev för mycket, helt enkelt. Sedan dess har projektet legat på is.

Men efter att ha överdoserat The Go-Betweens soloprojekt ett tag, kom plötsligt en ny Irene-låt som fick mig att känna att det var oundvikligt att göra ett tredje album. Cirkeln måste slutas och den överdrivet eklektiska andra plattan måste följas upp med en mer stringent avslutning. När jag skrev de första låtarna till album tre hade jag lyssnat massor på The Triffids och The Go-Betweens. Så utöver mitt nya softrockprojekt Public Relations är en tredje Australienpop-inspirerad Irene-skiva i görningen. Materialet är allvarligare och ljudbilden nedbantad, men med lika stort fokus på melodier som tidigare. Kalle Von Hall har tackat ja till att spela in den och jag spelar just nu in demos. Här är texten som blev den avgörande pusselbiten.

It doesn’t matter.
It all makes sense for all I know.
It’s the same thing that has come that will go.
I tried to speak up -
most of the time I was muzzled by a joke -
but inspiration took a break and I choked.

I said I’d give an eye for you,
but that was just a lie.
I said I’d be the catcher in the rye for you,
but that was just a lie.
I said I’d fight and die for you,
but that was just a lie.
I said I’d steal the sun from the sky for you,
but that was just a lie.
I just closed my eyes for you.

It’s just a cycle.
Didn’t we all find out long ago?
From Hemingway to The Crystals,
from de Sade to Sade.
It doesn’t matter.
It all makes sense for all I know.
Those starry eyes will glisten,
till the waves reach the cove.

I said I’d give an eye for you,
but that was just a lie.
I said I’d be the catcher in the rye for you,
but that was just a lie.
I said I’d fight and die for you,
but that was just a lie.
I said I’d steal the sun from the sky for you,
but that was just a lie.
I just closed my eyes.
I only closed my eyes.
I just closed my eyes for you.

Läs mer