Intervju

Club 8 pratar om att släppa kontrollen och hålla det småskaligt

Foto: Kjell B Persson

Denna vecka släpps Club 8:s sjunde skiva The People’s Record och det är deras sjätte på Labrador. Vad som däremot är den första gången för duon är att man valt att arbeta med en utomstående producent, på denna skiva där man hämtat inspiration från bland annat Brasilien och Afrika. Om det och mera, pratade vi om med Johan Angergård och Karolina Komstedt som gjort musik tillsammans i över femton år, efter att Johan först avslöjat att han är värdelös på Singstar, förutom när det gäller en låt – This Charming Man.

När man läser de mailutskick som Labrador gör när de ska släppa en skiva eller kanske bjuda på en singel, så händer det att resor och andra länder nämns som inspirationskälla. Så är även fallet för The People’s Record och rytmen lyssnaren bjuds på talar ett tydligt språk.

- Denna gång var det mer att jag snöade in på Brasiliansk musik och så åkte vi dit senare och spelade där. Det var en väldigt fin stämning och så köpte jag massor av nya plattor, fast gamla då, från 70-talet, massa vinyl. Vi blev inspirerade av hela den grejen, så först tänkte vi att hela skivan skulle spelas in där och använda någon lokal producent. Jag vet inte riktigt varför det blev så, men det blev inte så, konstaterar Johan.

- Det är svårt att åka iväg, bara dra liksom, säger Karolina.

- Vi hade en tanke att vi skulle hyra ett hus där och grejer, kanske bo där en eller två månader i alla fall. Det var lite starten på tanken om vad det skulle bli för skiva, att det skulle bli något väldigt percussion-baserat. Och det var också det som gjorde att vi kom in på tanken att ha en producent egentligen. Att det skulle vara en sådan skiva då man behöver en producent. Den här gången blev det en ganska stor del av startpunkten – vad det skulle bli för skiva, säger Johan.

Så ni tänkte inte innan att det skulle bli något åt det hållet?

- Impulsen fanns väl där, men resan förstärkte det. Plus att vi fick massa skivor därifrån också, berättar Karolina.

- Jag gjorde några låtar innan som lät annorlunda, som du inte var lika förtjust i, säger Johan och tittar på Karolina.

- Tänker du på de där kalla låtarna, frågar Karolina Johan.

- Det var lite mer elektroniska grejer jag höll på med, men det blev liksom inget av det. Det var nog efter det som vi förstod lite mer vad vi skulle göra för skiva, berättar Johan.

- Ja, det var värme i ljudet som var ledordet. Värme får man ju väldigt lätt av mycket rytmer och influenser från sådana länder som är varma, säger Karolina med ett leende.

På Club 8:s tidigare fem skivor har de aldrig använt sig av någon producent eller haft några andra medverkande än sig själva. Men denna gång är det som man vänt uppochner på allt. En producent används och nio andra musiker har varit delaktiga vid inspelningen av skivan. Och Jari Haapalainen som är producenten på skivan, har tillsammans med dem skapat ett helt nytt Club 8.

- Efter Brasilien började jag snöa in mer på Afrikanska grejer och började göra låtar som var väldigt percussion-baserade med afrikanska rytmer eller något annat. Något som i alla fall var annorlunda och då kände vi att vi inte skulle kunna göra det själva. Det skulle låta lite trist om man sitter och programmerar eller om jag själv hade gjort all precussion och jag är inte speciellt bra på det. Jag har gjort det på dom andra skivorna, men det blir inte riktigt samma sak. Så hörde vi att Jari var inne på samma bana och det var då vi frågade honom. Sedan tänkte vi ut hur det skulle låta, eller mer kände efter om han förstod vad vi ville göra, och det kändes det som han verkligen gjorde, berättar Johan.

- Han blev skitglad över projektet, han hade inte gjort något liknande förut, säger Karolina.

Ja, det låter inte alls som en skiva Jari varit inblandad i.

- Det är det som är det fina. En sån grej, vi skulle ju inte vilja spela in en skiva med Jari som var producerad som Camera Obscuras skivor. Det skulle bli jävligt fel, säger Johan.

- Det skulle kännas konstigt att sjunga så, även om dom är bra så vill man inte låta likadant, säger Karolina.

- På så vis, att det blev som det blev var ju inte hans idé. Men när vi väl kommit på vad vi ville göra, så la vi över väldigt mycket ansvar på honom. Han valde alla musiker, berättar Johan.

- Vi ville verkligen göra det fullt ut. Vi litade helt på honom. Det var lite läskigt att släppa kontrollen för det har verkligen varit så himla mycket kontroll över allt innan. Lägga in olika instrument på olika spår och justera och hålla på med det i en oändlighet. Medan nu var det mycket som spelades in live. Det var så himla duktiga musiker så det var bara två eller tre tagningar så satt allting. Sen var det bara lägga på sång och pålägg. Så det blev en väldigt spontan känsla över allt ihop, berättar Karolina.

Jag tänkte på det där med spontanitet i någon låt, en saxofon som som passade in väldigt bra och då funderade jag lite över om det var väldigt genomtänkt eller inte.

- Just den var pålagt efteråt på låten Like Me. Då fick Markus, saxofonisten, improvisera. Spela bara, sa vi, så det gjorde han, säger Karolina.

- Det var pålagt i efterhand, men det var lite mer ”spela lite på de här pariterna”, lägger Johan till.

- Just det!, utbrister Karolina.

- Så det var på första tagningen, allting, som han bara ställde sig och tutade. Så det är mycket spontanitet i det ändå, säger Johan.

Att man spelade in skivan med producent är inte direkt något man ångrar, det hade nämligen inte gått annars, berättar Johan.  Det blev givetivs ett annorlunda sätt att jobba på än tidigare då man hade en till part att bolla idéer med och få tips ifrån.

- Annars brukar jag ha ganska svårt att lyssna på andras åsikter. Men eftersom det skulle vara så här så tänkte jag att då får det vara så. Jag tyckte faktiskt att det var kul också, det var inte så att man blev irriterad, säger Johan.

Du då Karolina? Jag läste att du satt och letade efter saker att ändra på förra skivan, ända in i det sista. Kände du lika dant med denna eller fick det vara som det var då Jari styrde?

- Det var mer så den här gången. Det gick inte att påverka efteråt. Men som du säger, det var mycket så på förra, men inte med denna. Det var en del av helheten. Den här skivan är som den är, det ska vara så här. Man får släppa på kontrollen liksom. Släppa på föreställningarna och släppa lite på det där nostalgiska som jag kan ha: ”åh vi låter som förut. Oj, vad ska fansen tycka? Vad känner jag egentligen?”. Jag har försökt skippa allt det där och bara vara öppen för någonting nytt och i det ingår det att låta saker vara som de är, istället för att gå in och peta och kontrollera. Sen vet man aldrig hur det blir på nästa skiva, vi kanske inte har någon producent då och låter mer så folk känner igen oss, säger Karolina.

- Eller så låter vi på något helt annat sätt, lägger Johan till.

- Eller helt annat, ja. Det känns rätt skönt att vi nu plötsligt öppnat dörren för att kunna låta precis hur som helst. Kasta lyssnaren hit och dit mellan genres, säger Karolina.

- Det känns som man behöver göra så. Det är vad som är det roliga med att göra musik. Skulle man göra samma skiva hela tiden skulle det vara fullkomligt värdelöst trist, säger Johan.

- Förra skivan, The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming… Det enda jag egentligen tyckte illa om att läsa när det gällde den var recensionerna. Jag tror det var Nöjesguiden, där stod det: ”ja, här har inte mycket hänt sedan 95″. Det kändes så jävla trist. Det är mycket sämre än att höra att det är värdelöst. Det kommer vi inte höra om denna skiva i alla fall, berättar Karolina.

- Jag tror att en del kommer att påstå det ändå, säger Johan.

Johan som gör all musik och skriver texterna i duon, har även massa andra projekt vid sidan av. Legends är ett av dessa och Pallers är ett annat, men det finns ändå ett behov av att exprimentera lite med Club 8.

- På sätt och vis hade man kanske inte behövt experimentera. Men det här hade inte gått att göra med Legends, det hade inte låtit bra. Så vi behöver göra det med Club 8 också. Men innan har jag inte känt så, att man inte behöver experimentera med mina andra band eftersom jag har Legends, då kan skivorna låta likadant. Sedan ’95, säger Johan lite sarkastiskt.

Vad hände med texterna på den nya skivan? På förra var de lite mer drömmande enkelt sagt, och här kommer ni med texter som ”we’re all going to die”.

- Hehe, ja på sätt och vis är det så att den är väldigt övertydlig och torr humor på ett annat sätt. Lite annorlunda. Men å andra sidan tycker jag att många av texterna är mer suddiga och luddiga. Mer att de utspelar sig i en drömtillvaro, att man vill beskriva en drömlik känsla, berättar Johan.

- Lite surrealistiska är vissa texter också, säger Karolina.

- Som Dancing With the Mentally Ill och kanske några till, säger Johan.

- Western Hospitality också, säger Karolina.

- Ja, och Western Hospitality så där. Det är väl både och kanske, kan jag nog tycka, säger Johan.

- Man kanske bara luras och tror att texterna är mer direkta och pushiga eftersom det är mer attack i musiken, säger Karolina.

Jag gillar i alla fall att man hör vad du sjunger. Av någon anledning verkar vissa band inte vilja att man ska göra det.

- Vad kul att du säger det, för jag brukar annars få höra att man inte hör vad jag sjunger alls. Men kul att du hör, vi talar samma språk, säger Karolina.

- Har du läst det? Eller har någon sagt det? Frågar Johan.

- Folk som jag känner som lyssnat på musiken: ”man hör ju inte vad du sjunger och sen är det så liten text i texthäftet, så mamn kan inte läsa det heller”, svarar Karolina.

- Det låter som att det är din mamma och pappa som sagt det, säger Johan och skrattar lite.

Ni har spelat i 15 år tillsammans som Club 8 och ännu längre än så i andra band. Har ni så kul att ni inte kan sluta eller finns det någon annan anledning att ni fortsätter?

- Jag kan bara tala för mig själv. Jag gör det för att det är kul, faktiskt, säger Karolina och skrattar lite innan hon fortsätter att prata: och det blir roligare och roligare. Det är egentligen först sedan förra skivan som jag verkligen känner att det är riktigt, riktigt viktigt också. Det kände jag inte förut, men jag har börjat känna att jag verkligen behöver det. Jag skulle må ganska dåligt om jag inte fick hålla på med musik. Så kände jag inte förut heller och det har blivit lättare att spela live med. Det kunde jag inte alls i början, men från typ 2007 så har det börjat känns kul. Sen tror jag att vi hållt på så här länge för att det aldrig blivit några slitningar, hade det varit fem personer med massa olika viljor hade det nog varit det, berättar Karolina.

- Sen tror jag det också att det är för att vi har varit så okarriärsaktiga, säger Johan.

- Ja, absolut aldrig något sådant, säger Karolina.

- Att det från början var en hobbygrej, en växande hobbygrej, men ändå. Det har aldrig varit något ”nu ska vi ta över världen”, säger Johan.

- Nä, aldrig, säger Karolina.

- Bara lekfullt och kul, säger Johan.

Som du sa, ni ska inte ta över världen, men känner ni att ni har lyckats med det ni gör? Strävar ni efter något?

- Det roligaste är att få sig själv att göra en fantastiskt bra skiva att vara nöjd med. Det är väldigt bra för egot. Och sen för stunden, det är en av få saker som jag håller på med, som man är väldigt inne i. Nästan lite meditativt, man tänker inte på något annat. Man går inte och tänker på vad som hände i går eller vad som kommer att hända om en timme, bara för att man är så inne i det. Det tycker jag är jävligt ovanligt, så det tror jag är en stor grej av det. Det enda tillfället jag har nästan som är på det viset, och det är musik, berättar Johan.

- Jag känner ingen strävan alls efter att expandera eller göra karriär. Jag skulle till och med tycka att det vore ganska obehagligt om det nu skulle hända att igenkänd eller får massa uppdrag man inte vill hålla på med, säger Karolina.

- Man kan alltid tacka nej, säger Johan frågandes till Karolina.

- Ja det kan man göra, men jag vill ha det litet och intimt. Det tycker jag är skitviktigt, säger Karolina.

- Jag skulle vilja att hela världen köpte skivan faktiskt, säger Johan.

- Det är jättekul om den når ut till många, det tycker jag också, verkligen. Men jag vill inte att det ska påverka mig i mitt liv också, berättar Karolina.

- Nä, så känner jag nog också, säger Johan i medhåll.

- Jag vill inte ha massa förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till. Jag vill kunna stå där på scenen och slappna av och att folk är nöjda med det man har. Istället för att dom typ ”dom är så stora, dom ska väl ha lite mer show, lite mer påkostat och se ut lite mer så där”. Jag vill att det ska vara helt avskalat, naket och rent på något sätt. Jag har inga ambitioner alls att bli stor. Jag skulle tycka det var jävligt jobbigt, säger Karolina.

- Så länge man får vara i sin egen bubbla så tycker jag det är bättre desto fler skivor man säljer, säger Johan och Karolina håller med.

- Det kan vara svårt att sitta och säga om man nu skulle vart en som sålde massa skivor, att man skulle tacka nej till massor av grejer. Jag vet inte riktigt, lägger Johan till.

Lyssna: Club 8 – Western Hospitality

Läs mer