Intervju

Noah and the Whale pratar filmmusik och kort om nya skivan

När Noah and the Whale häromveckan besökte Stockholm på deras första riktigt egna turné, de var ju här tidigare som förband åt Phoenix också, träffade vi typ halva bandet för en kort pratstund. I alla fall violinisten Tom Hobden och basisten Matt Owens, eller Urby Whale som han också kallas. Eftersom Charlie Fink, bandets frontman, även är den som ligger bakom det mesta blev den första frågan hur mycket de två är involverade i skapandet av bandets material.

- Charlie är ju den som gör det mesta, kreativt så att säga. Vi kommenterar saker som han kommer och ber oss lyssna på, någon grov idé för en låt och sen så gör vi vår grej helt enkelt. Jag fixar med stråkarna och han gör sitt med basen, säger Tom och nickar i riktning mot Matt.

- Ibland är det bokstavligt talat bara en del av en vers, texten finns inte utan det är bara en liten melodi. Speciellt med nya saker är det så. Desto mer vi spelar med varandra som band, desto mer kollaborativt blir det, med Charlie som någon sorts ledare, uppenbarligen.

Så vad gör ni när han säger ”jag ska göra en film”?

- Den gjordes helt av Charlie men det gick väldigt fort. Han drog iväg några dagar och vi gjorde annat under tiden, säger Matt.

- Jag tror alla har sina egna saker vid sidan om i alla fall, det är bra att hålla igång hjärnan. Jag skriver stråkpartier åt annat, berättar Tom och Matt fortsätter att prata:

- Det är nog rätt hälsosamt också att gå och… Alltså, den lilla tid vi hade förra året, i från bandet och varandra, var nog viktig. Allting var väldigt hektiskt. I år är första gången vi har haft något slags ordentligt uppehåll över huvud taget, oerhört över tiden.

Jämför man denna skiva med den andra så låter den väldigt annorlunda – hur ser ni på övergången till soundet på First Day of Spring?

- Min infallsvinkel när jag pratar om första skivan är att vi startade med någon akustisk gitarr, fiol och så där, det ledde så klart till att det blev lite mer folkigt ljud. Lite ironiskt också, även om texterna kan vara mörka. Vi hade inte heller något riktigt elektroniskt i ljudbilden då och övergången påverkades nog mycket av den musiken vi lyssnade på under just den perioden, typ Wilco. Vad mer? Säger Tom frågandes och tittar mot Matt.

- Vi lyssnade på Smog, Talk Talk, Bonnie Prince Billy och en del av det vi lyssnade på under tiden vi spelade in den första skivan slank igenom också. En grej med förra skivan var, tror jag, att många var utanför sin trygghetszon. Vi tvingade i stort sett på oss saker vi inte alls var bekväma med, och i en sådan situation blir det ganska lätt experimentellt. Jag spelade glockenspiel och orgel, instrument jag inte alls spelar egentligen.

Ni håller på med er tredje skiva nu, var kommer den att leda oss?

- Bra fråga. Vi har kommit ganska långt med att skriva den. Den lutar lite mer åt rock än tidigare. Vi har gjort break-up-skivan nu så denna gång kanske vi slappnar av lite mer, säger Tom skrattandes.

- Saken är den att vi tillåter oss själva att hålla sig till våra starka sidor, inte helt nödvändigtvis kanske, men definitivt mer än på förra skivan. Jag tror också att vi låter oss själva vara lite mer slappa helt enkelt, berättar Matt och Tom pratar vidare:

- Vi har turnerat med denna skiva i ett år, det är ett tag och vissa av låtarna skrev vi för över två år sedan. Och det är en väldigt lång tid att spela ett sett om att göra slut med en tjej… Det kommer garanterat att bli en annan inriktning på nästa skiva, vi har gått igenom detta nu.

- Med det sagt, så är det närmaste vi kommer den nya skivan ironiskt nog våra spelningar.

Med tanke på spelningar, Charlie nämnde något om att han struntade i hur folk tog det att ni nästan enbart spelar nya låtar. Hur har folk reagerat?

- Det har varit lite blandat. Mest av allt minns jag en spelning i New York när vi precis hade mixat skivan. Vi spelade bara nya låtar som ingen hade hört tidigare, och då blev det verkligen blandade reaktioner, berättar Tom.

- Men jag tycker att vi ska skatta oss lyckliga ändå, vi gillar fortfarande vårt set och ibland blir det lite annorlunda som nu när Fred, vår gitarrist, inte kan vara med och spela på grund av vulkanen. Vi vi har fått göra lite nytt, säger Matt.

Improvisera lite, helt enkelt?

- Ja, även om vi hade funderat på att göra något annorlunda ändå. Detta blev lite av en tvingad förändring, vilket också är välkommet.

Att bandmedlemmar försvinner mer permanent än så är något som Noah and the Whale är vana vid. Charlies bror, Doug, har lämnat bandet för att satsa på sina studier och både Laura Marling och Emmy the Great, som båda agerade kör har också lämnat bandet. Men det är inget som påverkat dem negativt, om vi litar på Tom och Matt.

- Historiskt sett så har vi alltid haft en övergång av folk som kommit genom våra liv. Det har aldrig påverkat bandet i sig så mycket, säger Tom.

- Det har alltid funnits en grund, säger Matt och Tom håller med:

- Ja, det var alltid samma människor. Laura var ju fantastisk att spela med men hon var ju också bara en körsångerska.

- Laura och Emmy hade alltid den förutsättningen med sig, att dom hade sina egna sologrejer redan när de anslöt sig till oss. Vi hade aldrig någon annan förväntning över det, att de skulle vara med för evigt. Egentligen var det bara omständigheter som gjorde att det blev som det blev. Laura Marling är Laura Marling, hon har sin egen turné och sin helt egna situation, berättar Matt.

- Vi hade bara tur att våra vägar korsades, slänger Tom in i diskussionen och Matt är med på spåret:

- Ja. Och det som var, det var kanon.

Det är tydligt att bandet gillar film. Framför allt Charlie Fink med tanke på den film han gjort som ackompanjerar skivan. Förutom det så är även bandnamnet taget från skilsmässodramat The Squid and the Whale, till en viss del åtminstone och de två medlemmarna vi fick en pratstund med verkar även de gilla film. Speciellt Tom:

- Många av mina stråkarrangemang har påverkats av filmer jag sett. Ska man nämna någon specifik film så är There Will Be Blood en sådan med ett soundtrack av Jonny Greenwood. Något jag verkligen gillar är att se en film när man fastnar för soundtracket.

Jag har aldrig varit någon Stones-fan, men när den Stones-låten spelas i The Darjeeling Limited så känns det bara rätt.

- Ja, Play With Fire, utbrister Tom.

- Man använder verkligen den låten på ett utmärkt sätt. Utan att kunna hitta ett bättre ord, så är placeringen av den låten verkligen lyckad. Man kan verkligen placera den perfekt i själva omgivningen. Som den låten när de sätter sig på bussen. Alla bara sitter där och användingen av låten blir helt briljant. Jag menar, visst, låtvalet är uppenbart, men det är ändå så perfekt och som åskådare blir man satt i en situation där man måste lyssna på den, säger Matt.

Soundtracken i Wes filmer är alltid bra. Den senaste jag såg var Fantastic Mr Fox.

- Den är fantastisk!

- Vad heter han som är med i den, den killen. Den kända. Jarvis Cocker, säger en smått exalterad Tom.

Ja, han spelar typ vid någon brasa där. Jag hade en fråga om den filmen som Charlie har gjort, men det kanske blir svårt för er att svara på det?

- Testa oss, säger Matt.

Charlie sa att anledningen till att han gjorde filmen, var för att den skulle existera. Det kanske blir svårt att kommentera?

- Ja, jag antar det, säger Tom och skrattar.

Fast du kanske vill försöka ändå?

- Det ska jag göra. Jag tror att han tänkte på att det inte är någonting innan filmen, och att albumet är albumet och filmen på samma gång? Jag vet inte riktigt, säger han och skrattar igen.

- Jag tror att han bara ville göra den. För att se hur den skulle bli. Det var ett väldigt personligt projekt för honom, han ville nog göra den så att han kunde uppskatta den, säger Matt.

- Kanske ville han bara se hur långt han kunde ta det, tror Tom.

Jag såg den först i dag, och kopplade inte riktigt allt förrän i slutet.

- Charlie är alltid rätt abstrakt när det gäller det där. Slutet är väldigt öppet också.

Men den känns väldigt mycket som Into the Wild ibland.

- Det är en av Charlies favoritfilmer. Så det är nog bra att du la märke till det, säger Tom.

Läs mer