Intervju
Moto Boy gillar inte programmering
Det börjar med att Oskar ”Moto Boy” Humlebo frågar om jag vill ha kaffe när han häller upp en kopp till sig själv och jag berättar att jag inte är särskilt förtjust i den mörka och varma drycken, han förklarar att han sover dåligt och att kaffet blir någon sorts supplement till sömnen. Sedan kommer en fråga om tram7 och på något sätt glider diskussionen in på programmeringsspråk och avslutas med en Gladiator-spoiler. Det är något som Oskar stött på vid studier i digital ljudproduktion, programmering alltså.
- Jag kommer ihåg att jag läste fem veckor C++ när jag pluggade. Det var det värsta jag har varit med om. Sånt jävla drabbel. Inget fungerar och man undrar vad det är för fel, så är det ett litet semikolon eller något if eller then som saknas någonstans. Man sitter i två dagar med något, sen trycker man på ”run” och allt som händer är att några streck rör på sig. Fullständigt hopplöst.
Tänk om man skulle syssla med det där på heltid…
- Man skulle bli tokig på riktigt. Det var första året, de var en treårig utbildning jag aldrig gick färdigt. Jag är ju intresserad av musikproduktion och vill lära mig allt om mikrofoner och så, för det är jävligt intressant med frekvenslära, alltså akustik, hur ljudvågor rör på sig och fungerar i olika rum, vad basfällor är allt sånt, mycket matte då, men djävulskt intressant.
Beräkna hur en ljudvåg studsar mot en vägg, typ, eller?
- Ja precis, eller hur tjockt dämpmaterial man behöver för att fimpa en ljudvåg som är 2000 Hz. Just sånna saker är jävligt intressant. Hur en digital omvandlare fungerar. Vad bitrate är, samplingsfrekvens. Allt sånt. Just programmeringen var för sånna som skulle gå vidare till datorspel och implentering av ljud och musik i dom. Efter att jag, och många fler, hade uttryckt vad vi tyckte så blev det valbart till nästa årskull. Bra för de som ska jobba med det, men för mig var det fruktansvärt ointressant, men nu har vi något att prata om så det är aldrig dumt att lära sig något, säger han glatt.
Är det på grund av detta som du spelat i kyrkor?
- Ja, jag har alltid dragits till det. Det är en sån jävla vacker klang i en kyrka och på sätt och vis passar det sättet jag sjunger på, någon sorts gosskörsfetisch. Vad jag gillar mest med att spela i kyrkor är att det inte riktigt finns någon regel för hur man ska bete sig, ingenting är liksom så där inkört. Går man till en rockklubb så finns det lite regler för hur publiken ska bete sig, hur man ska vara på scen. En ganska tydlig struktur. I en kyrka kan folk sitta och tänka ”får man applådera eller?”, och jag kan stå där och råka säga ”fan detta är kul, oj fan förlåt, nej jävlar…”. Det blir aldrig helt utstakat så det skapar sig lite självt för stunden och det är jävligt coolt.
Däremot i Hägerstens kyrka… När vi skulle spela där så sa dom; ”vi har jättebra PA här och det är inga problem alls”, och när vi kom dit så blev tanken ”det här är säkert jättebra”, men det var inte för musik utan för någon som står där och predika lite i stil med ”åh gud fader”. Det fanns inga monitorer över huvud taget, högtalarna satt längst bak i salen. Tankarna var ”hur fan ska detta gå till?”. Det var en ren bragd att vi lyckades få ihop det, ingen hörde något av sig själva så jag fick stå med benet och hålla någon sorts tempo konstant för att alla skulle ha något att gå efter. Jag fick nästan stå där som Jerry Williams för att höra mig själv med.
Det var den som sändes live på nätet, eller hur?
- Ja precis, på Bambuser eller vad det heter. Min då blivande, och nu fru, satt i Dubai och såg det live. Jävligt coolt faktiskt.
Moto Boy släpper sin musik på etiketten Songs I Wish I Had Written. Skaparen är Martin Thörnkvist, en respekterad person när det gäller marknadsföring av musik i en modern värld, den del som de nu mindre moderna skivbolagen inte riktigt förstår sig på. Nyligen blev han i denna roll omnämnd i New York Times. Bara det att man kallar sig för ett musikbolag, istället för skivbolag, visar tydligt hur man ser på bolagens roll. Det är musiken som är i centrum. Idéer som till exempel att sända en spelning live över nätet, är just Martins. De två, Oskar och Martin, träffades för några år sedan på vad som var tänkt att bli den allra sista Moto Boy-spelningen. En spelning som enligt Oskar blev helt fantastisk eftersom han kunde göra vad han ville, med tanke på att det faktiskt skulle vara den sista. Från början ville Martin släppa de demos som fanns men Oskar ville spela in det på nytt, vilket resulterade i den första självbetitlade skivan från 2008.
- Det är Martin som är snillet. Han styr upp alla sånna där balla och konstiga digitala grejer. Hälften, eller säkert mer än hälften av det vi har gjort, så är det han som sagt ”det här måste vi göra”. En speldosa, spela in en video i en cykeltunnel. Han har gjort så mycket, ett riktigt litet geni. Jävla flax att jag träffade honom, utan honom hade det inte varit någonting. Han har ju lika stor del som jag i att det blivit något. Jag hoppas, för det vore så roligt om det blev något världsstort. Inte så mycket för mig själv, men det skulle bli en sån fin story: ”Två killar från ingenstans. De hade ingenting. De utmanade alla majors”. En framgångssaga från Malmö med Martin och Oskar. Det hade varit så jävla roligt, säger Oskar och fortsätter.
- Det är häftigt att man kan komma från så lite men ändå påverka så mycket. Jag brukar säga att vi har ett band ihop. Han, jag och min fru. Han spelar Macbook, jag spelar gitarr och min fru säger när det är bra eller dåligt. Hon hör direkt om det är bra och säger typ ”nej, det suger”, eller typ ”det låter bara som du försöker bli känd”. Det brukar fungera, faktiskt. Hon har någon konstig radar för sånt där. Hon gillar när det är riktigt crappy ljudkvalitét, när det verkligen är första demon och sen när man fixar till det för CD så brukar man få höra; ”ääh, vad tråkigt”. Martin är tvärtom, han säger att det är en bra demo, men… Det är ju vad han jobbar med. Så någonstans där emellan brukar det hamna, mellan dom krafterna står jag.
Det kan vara väldigt charmigt med demoinspelningar.
- Ofta är det så avslappnat. Den där ”nu ska det bli bra”-tanken finns inte, man bara spelar liksom. Med den här skivan försökte jag behålla så mycket som möjligt av originalinspelningar, då det är den första idéen. För det är någonstans där som man verkligen har själva kärnan till känslan och när man ska spela in en gång till försöker man bara bli bättre. Så det är bättre att ta med det och försöka klä på det med något annat. Jag hörde The Arks demo till Father of a Son, helvete vad det svängde från replokalen och det var så bra. Den är bra på skivan, men demon var helt galen. Likadant var det med Calleth You, Cometh I. En av de bästa rocklåtar som gjorts.
Hur ser du själv på Internet och musik?
- Utan fildelning, MySpace, Facebook, utan allt det där digitala hade det varit så jävla svårt att komma fram. Man får se det så, man säljer mindre men man har faktiskt chansen. Är man bra så, då spelar det egentligen ingen roll. Det kommer att gå bra, bara man är tillräckligt bra så går det.
Är det verkligen så då? Det känns inte som att allt som borde går bra gör det, medan sämre saker på storbolagen går bra.
- Men det är två skilda världar. Musik och marknadsföring eller försäljning. De går bra att slå ihop men det är verkligen skilda världar. Basshunter har sålt extremt mycket, han är en bra försäljare, han hittade en lucka där det fanns massa folk som ville ha det. Big Mac är den mest sålda maträtten i världen, inte för att den är så god eller nyttig, utan för att den passar.
Men jag har lite förståelse för skivbolagen ändå, det är ett företag som ska gå med vinst.
- Jo, det har jag också.
Samtidigt är de lite stela.
- Dom är ju det. Kollar man på gamla dokumentärer eller filmer, typ Wanye’s World, den är från 90-någongång och den bilden av skivbolag som fanns då som det faktiskt var, var den där farbrorn med hästsvans med en cigarr som var allsmäktig. Folk fick komma och ge honom blowjobs och då fick de kanske släppa en skiva. Det var verkligen dom som hade makten, inte artisten. Blev man väl signad så sålde man mycket, men hade man tur så fick man vad då, tio procent per skiva kanske. Det är lätt att romantisera upp skivförsäljningen som den var då, men det var nog inte så ball alla gånger ändå.
Det är en rätt konstig bransch.
- Den är så jävla konstig faktiskt. Helt bisarr. Just hur de hittar på konstiga vägar att göra saker. Typ att skivbolaget köper upp si och så många tusen ex av en skiva de släppt för att kunna säga att den sålt guld, för då säljer den mer? Jävla konstig bransch.
Jag tyckte det var lite kul att det står på nya skivan att musiken är licenserad till Songs I Wish och inte tvärtom.
- Det är Martin, han är stenhård när det gäller det där – att skivbolagen är anställda av artisterna, och det är väldigt mycket mer sant egentligen. Man kommer med en färdig produkt och så anställer man dom för att lansera den. Det ska ju inte vara så som för 20 år sedan att man får be om att släppa. Nu är det tvärtom på gott och ont, som Spotify. Det är så bra, jag älskar det som verktyg, men helvete vad man får lite pengar för det. Det är helt sanslöst. Jag hade 270 000 spelningar på ett kvartal under 2009 och jag och Martin fick 600 spänn att dela på.
Med tanke på skivor, Lost in the Call släpps på vinyl. Är det din idé eller är det Martin som ligger bakom det med?
- Det är han som sett till att det blir av, men vi har båda velat göra det. Jag har så gärna velat att det ska bli av och jag är glad att det blev två stycken 10″ också. Det fick inte riktigt plats på en 12″, så vi tog två 10″, så det blev lite som den dubbel-LP. Det blir mer tillfredsställande, det väger mer, det är 24-sidors booklet. När vi växte upp så var det fortfarande LP som gällde ändå, jag minns min första stereo, en sån stor med två kassettbandspelare och vinylspelare ovan på. Och så kommer man ihåg mammas och pappas skivsamlingar och dom var ju bara LP i stort sett. Det blir lite speciellt att se sitt eget namn och höra sin musik på vinyl, det är mer en riktig skiva. Man kan bränna en CD hur som helst men en vinyl bränner man inte. Hela symboliken och värdesättningen, att man tar fram skivan, tar ut den och lägger den på skivspelaren skapar en mycket större aura kring musiken.
Jag håller med, man kan lyssna sittandes och bara titta på skivan när den snurrar runt.
- Ja, man ser nästan musiken, man ser nålen på skivan. Det är coolt. Jag har faktiskt inte lyssnat på min ännu. Martin har fått alla, men jag har inte sett eller hört något. Han ringde och sa typ ”dom är så jävla snygga”. Det kommer bli riktigt roligt att få ta fram och lyssna på den. Rasslet innan musiken börjar, så coolt.
De som sett Oskar live som Moto Boy eller varit på en spelning med Titiyo de senaste två åren kan nog ha sett hur de båda gästar varandra sporadiskt och framför låten If Only Your Bed Could Cry tillsammans. Vad alla kanske inte vet är att detta är en låt som är skriven av Oskar som hamnade på Titioys skiva efter att två av hans vänner tjatat på Titiyo om hur hon måste lyssna på honom, när de sprang in i henne på en fest.
- En av Titiyos vänner är med och arrangerar dom där ”En afton med…”, där det är massa artister som gör covers av en viss artists låtar. När hon var hemma hos henne så kollade hon upp mig och tyckte att det var skitbra. Sen ringde de mig och frågade om jag vill vara med på en Dusty Springfield-kväll, det var i december 2007. Jag blev helt paff och tänkte ”Vill Titiyo att jag ska komma?”. Den kvällen blev skitrolig och vi bonda på en gång, hon var fantastisk och vi hade skitkul ihop. Sen började vi umgås varje gång jag var i Stockholm och hon frågade om vi inte bara kunde göra en duett. Det var också roligt att höra sin egen låt fast någon annan gjort all produktion, det enda jag gjorde var att dyka upp och sjunga.
Du har sagt någon gång att du ville bli popstjärna, men struntade i det och bara gjorde precis vad du kände för. Du har inte tänkt att göra något mer poppigt någon gång? Blue Motorbike är riktigt bra.
- Jag gillar ju det också. Det fungerar på skivor, men live går det inte. Jag har försökt många gånger nu, fast jag är inte den sortens sångare eller scenpersonlighet, det går bara inte. Jag lovar att det säkert finns andra som skulle kunna göra låtarna mycket bättre. På skiva däremot, tycker jag det är kul att göra sån pop fortfarande. Men jag har lärt mig, jag har kört in huvudet i väggen många gånger just på den aspekten. Jag vet att det inte blir bra när jag försöker ha världens popklös, eller det kan bli bra, men det blir inte magiskt. När jag skalar ner på det och gör något lidelsefullt så blir det stort på riktigt och inte bara en svängig låt. Det finns andra som gör det bättre. Jag låter hellre Mando Diao stå för öset, så kan jag stå för hånglet istället.
When My Heart Was High är ändå påväg lite åt det hållet?
- Jag vet inte riktigt varför det blev så. Det bara kändes att om den ska vara med, så måste den vara på det sättet. Däremot kommer den vara tvärtom när jag spelar den live, antagligen blir det bara gitarr på den, aslugnt.
Texten är ju lite hårdare: ”ignite burning heart”, eller hur den går. Kanske passar bättre än något väldigt lugnt?
- Den var lite annorlunda redan från början. Den är från 2005.
Så den är äldre än förra skivan?
- Ja, fast den äldsta låten på skivan är Early Grave, den är från 2002 tror jag. Bara det att jag stöpt om den lite, den var en sån jävla popdänga från början. Jag sjöng verkligen riktigt illa. Jag ville sjunga som typ Liam Gallagher, istället blev det typ Smurf Hits Gallagher, det lät så jävla illa. Det är många gamla låtar man tagit fram och gjort någonting nytt av. Jag misstänker att nästa skiva, hur mycket jag än vill göra rock, kommer att bli ännu mer avskalad. Typ att jag drar till Prag och hyr in en symfoniorkester. Det var någon som sa det – ”åk till Prag, det är skitbilligt”. Man kan tydligen hyra en hel orkester för inte alls så mycket, så om denna skiva säljer tillräckligt bra kanske man har råd att göra just det.
Nu är det länge sedan jag lyssnade på For Martha, men är inte den lite åt det hållet?
- Det är riktigt, men det var också något som jag hade velat göra sedan jag var liten. Pie Jesu är nog den mest poppiga av dom på så vis. Jag kommer ihåg hur jag hörde Suo Gân första gången i Solens Rike som liten, med en väldigt ung Christian Bale. Det är inte han som sjunger den men hans karaktär gör det. Den var jag bara tvungen att göra.
Kärlek och relationer till ting och människor är ett tydligt tema även på din nya skiva. Hur kommer det sig att du fortsätter med det?
- Jag tror att det märks tydligare på den här skivan att det inte bara handlar om ”du och jag” som två personer. Förra var nog mera så, ”åh, jag är så kär i dig”. Nu är det nog mer kärleken som ett stort fenomen, kärleken till skönhet och till livet. Jag tror att kärleken blir någonting större än bara en personrelation. Känner man en stor kärlek till livet, musiken eller skönhet så börjar det nog snudda på teologier, snudda vid guda-begrepp. I mitt fall är jag helt besatt i skönhet. Sen är jag bara en sucker för kärlek. Jag älskar att vara kär och jag hatar sorgliga slut på filmer, även om det ändå kan förstärka intrycket av kärlek ännu mer. Men det är ändå när de får varandra till slutet som är bäst.
Så slutet på Gladiator när han dör, är inget för dig?
- Det som händer är ju att han äntligen får komma till sina älskade. Jag tror nästan jag tycker det är ännu goare. Dels får han träffa sin älskade fru och sitt barn, och sen så slipper han jiddra med CSN, räkningar, mat och sånt där. Det är dubbel lycka.
En lite modern version av Gladiator alltså.
- Han sitter där med sitt svärd och svär över CSN; ”jag orkar inte, jag tar livet av mig”, säger Oskar och skrattar.
