Intervju

intervju: adam green

- Jag har nog ingen plan. Eller. Jag börjar inte med någon i alla fall. De är bara ett resultat av det året. Jag märker hur saker ändras hela tiden, till och med nu med denna turné. När jag startade den kände jag mig helt annorlunda än vad jag gör nu. Och det var bara typ en och en halv månad sedan. Man förändras utan att ens försöka, jag kommer på mig själv att jag förändras typ varannan månad och i slutet av året blir den musiken jag vill göra något helt annorlunda. Kanske funderar jag över om jag ska göra heavy metal eller något. Jag går igenom sådana konstiga faser och jag vet inte om det kommer att sluta, jag hoppas att det inte gör det på ett sätt. Men när eller om det händer så blir man fixerad, som någon mänsklig staty.

Det blir det långa svaret från Adam Green när jag frågar honom hur han ser på att göra en ny skiva. Han är trött, säkerligen sliten och hans turnéledare har tidigare berättat att allt han gör, som i vanliga fall tar två minuter, tar ungefär fem gånger så lång tid och det märks när han svarar på frågorna som ställs. Det tär på en artist att ständigt vara på turné och det är något Green sysslat med nästan ständigt i tio år.

Du verkar vara rätt öppen i intervjuer man läser med dig. Känner du att det är något du måste vara?

- Jag vet inte riktigt. Jag tror att inte det är bra att försöka dölja för mycket om sig själv. Jag känner att jag inte heller vill ha massa saker som är hemliga och jag vill leva ett intressant liv på riktigt, inte bara hitta på massa saker.

Jag tänkte lite på att vissa artister inte vill säga någonting alls…

- Så var det lite för mig med, förut. Speciellt när jag började göra musik, för man vill att folk ska dömma en enbart baserad på sin musik och inte att de ska ha massa konstiga förutfattade meningar om vem man är innan de börjar lyssna. Men efter typ tio års turnérande så har man kommit till det stadiet när folk vet hur man är. Det är bara menlöst att försöka dölja något efter det. Mitt liv har blivit en turnémusikers mer än vad det någonsin var innan och det är vad alla har sett. Det är som att jag kan citera Lou Reed och Growing Up In Public. Lite så är det tycker jag, säger Green och fortsätter:

Jag ju spelat säkert åtta gånger här i Stockholm, och jag är inte ens här ofta. Det är många spelningar för någon som inte spelar här särskilt mycket. Det finns platser jag spelat kanske tjugo-trettio gånger. Det är lite som jag växt upp framför en väldans massa människor. Det innebär en del ansvar, att spela med ett band där alla måste kunna försörja sig, och det har jag haft sedan jag var 18 år. De flesta har inte den typ av ansvar när de är så unga.

På den nya skivan Minor Love har texterna en lite mörkare ton än på tidigare skivor, men Green säger att han fortfarande skriver sina texter på samma sätt, slutresultatet blir bara annorlunda, helt enkelt.

- Texterna är mer melankoliska eller något sådant. De är också mindre abstrakta, jag tycker att de andra skivorna är mycket mer abstrakta. Speciellt Friends of Mine, Gemstones och Jacket Full of Danger. Jag skriver fortfarande mina texter på samma sätt, men sedan blir resultatet något annat. Jag har ingen aning om varför det blir så. Ibland händer det att jag ändrar texterna för att de ska bli mer utmanande, typ om jag tänker att lyssnaren skulle kunna förutse vad som skulle komma härnäst, så då ändrar jag texten så det rimmar med något helt annat så de kan förstå att jag tänkte på både och. Det låter lite som paranoia, men lyssnaren kommer förstå att jag gjode det med flit. Vilket är konstigt. Det är nog paranoia. Jag tror detta album är lättare att förstå.

Det skulle jag påstå…

- Det är helt okej med mig. Kanske går jag i helt motsatt riktning i fortsättningen. Jag är inte alls säker på att det är så här det kommer fortsätta att vara. Det oroar mig lite, det här med att ha en viss position sett till musiken. Jag har ändrat varje skiva rätt mycket och jag har gjort sex stycken som alla är rätt olika på sina sätt och jag fantiserar om vad jag ska göra härnäst. Det blir säkert ingenting som det, eller så kanske jag gör en blandning eller spelar in två skivor på samma gång och väljer den som låter bäst. Jag vet faktiskt inte alls, men jag tror alla sitter i samma båt. För att kunna leva ett intressant liv så måste man bli intellektuellt stimulerad.

Hur skriver du dina låtar, tänker du ”nu ska jag göra en låt” eller är det något som kan komma till dig medan du sover i turnébussen?

- Ibland är det så, att jag vaknar med någonting i mitt huvud. Jag har alltid en bandspelare med mig i min ficka och jag spelar in allting jag kommer på. Sedan lyssnar jag igenom vad jag gjort och jobbar vidare på det långsamt. Det tar några veckor att göra en låt och det blir kanske en eller två rader om dagen. Det händer att jag gör en melodi och sitter och sjunger till den i några dagar och spenderar timmar på att komma på nya verser tills jag hittar något jag gillar. Ibland sitter jag uppe mitt i natten och bara improviserar medan jag spelar in och sedan lyssnar jag på det på morgonen när jag är nykter. Jag tror att det är bra att ha flera perspektiv när man gör en skiva. Vissa saker kommer man på bara så där, vissa jobbar man stenhårt med, vissa skriver man ner i en bok, vissa kommer man på när man är riktigt full eller har tagit något och vissa kommer du på när du dricker kaffe på morgon eller tar en promenad runt kvarteret. Det är väldigt trevligt att kunna spendera en massa tid på att spela in en skiva. Jag vet inte om det alltid kommer att vara så, men jag hoppas det.

Har du samma approach när det gäller att skriva melodier?

- Jag tycker det är bra att skriva text och musik på samma gång. Du kan sjunga orden medan du skriver dem. Det är säkerligen så att inte alla gör det, men jag gillar att göra det så. Det är svårt att tro det ibland, att den vision man haft av en låt verkligen blir till en låt. Men jag vet inte riktigt hur folk gör det, för jag använder knappt en gitarr. Jag bara sjunger in i bandspelaren och kan höra melodin någonstans i huvudet.

Hur känner du att de du gjort har blivit till en skiva?

- Det känns aldrig riktigt så. Visst, jag får en känsla av att det jag har är på väg att bli en färdig skiva. Men jag känner aldrig så. Man kommer till en punkt då man blir tvingad att göra det på grund av skivbolaget. Det är då man kallar det för en skiva. Vanligtvis har jag, i mitt huvud, tio låtar som är riktigt klara och tio till som jag typ jobbar med och det är roligt hur det kan bli i slutändan. Kanske fyra av de tio som var klara blir inte ens bra och de andra är de låtar som alla gillar bättre. Det är precis som med målningar. Jag har gjort tavlor väldigt fort som folk tyckt bättre om än de jag jobbat flera dagar med, det betyder ju inte att man inte ska jobba länge på något. Det är bra att göra både och. Jag vet att Leonard Cohen jobbar väldigt länge med sina låtar.

Producenten, och vännen, Noah Georgeson var språngbrädan för många av idéerna på den nya skivan. Och var tillsammans med Green i stort sett den enda som spelade på skivan, som spelades in i Los Angeles, bortsett från Rodrigo Amarante från Little Joy. Green säger att alla skulle bli överraskade om de visste hur mycket trummor han spelade på skivan, även om han gjorde det i Moldy Peaches. I ungefär fyra veckor befann de sig i studion och experimenterade på olika sätt.

- Jag vill inte bli för teknisk, men jag sjöng rätt mycket i en mikrofon som man använder till en komradio. Bara för att få den rätta atmosfären, säger Green och fortsätter med att berätta om sin vistelse i L.A.:

- Erfarenheten man fick av att vara där var rolig, men det var också väldigt ensamt. Jag vet inte hur man kör och så var jag i Hollywood Hills typ hela tiden. Jag försökte alltid ringa folk och se om det hände något eller så var jag ensam i studion och försökte komma på något nytt. Vissa nätter blev väldigt ensamma och jag flippade ur lite eftersom jag inte är från L.A. Där är jag, ensam i något läskigt hus sittandes på verandan, tänkandes på någon galen mördare som skulle komma, typ ”The Hillside Strangler”. Huset var så stort att jag inte ens hittade knapparna för att släcka alla lampor och i köket lös det hela tiden. Det slutade med att jag blev lite av en hemmafru, jag stod där med en kopp kaffe åt Noah när han kom innan vi skulle gå till studion, säger Green och skrattar.

Läs mer