Recension
För ungefär fyra år sedan släppte Almedal EP:n …och utan en massa skit och två år senare kom debutskivan Från och med nu och 20 dagar framåt. Från att från början varit någon sorts DIY-pop med en produktion och ljudbild tagen från en gammal sunkig källarlokal, har de på den nya skivan Till kyrkogården hoppat över flera steg i deras egna evolution. De är mycket mer slipade än tidigare och det märks självfallet på den den nya skivan, även om det är produktionen som lyfter den allra mest.
Den största förändringen som Almedal genomgått är helt enkelt hur de låter. Det är renare och låtarna pryds numera stundom av stråkarrangemang och helhets intrycket är jämnare än tidigare och lika så låtarna, både när det kommer till kvalité och tempo, även om det givetivis finns undantag som det väldigt fina instrumentala och pianodrivna spåret Från kyrkogården. Lyssnaren presenteras nu en mer ren och rak popmusik med stiligt gitarrspelande medan det sjungs om förlorad tid att inte se tillbaka på eller funderingar över på vad den där speciella personen tänker på. Det är typiska teman för popmusik vilka aldrig känns gamla eller uttjatade.
I en kortfattad pressrelease om skivan beskrivs Till kyrkogården på följande sätt: ”Den är en kyrkogård där Almedal begravt svunna kärlekar och nederlag för att kunna gå vidare i livet”. Det är snarare så att de begravt sig själva och återuppstått som Almedal igen. Fast i en helt annan form. Och det både låter och är en bra popskiva, det enda problemet är att skivan saknar de där låtarna som riktigt suger tag i en och gör att man vill lyssna om och om igen.
