Intervju
intervju: joel alme
Joel Alme är lite nervös när vi möts vid Slussen. Och anledningen till nervositeten är inte att han ska bli pappa i mars, utan det är det kommande skivsläppet. Han tror inte att det kommer att bli några bottennapp med kritiken, men lite ljummet kan det allt bli, säger han medan han sitter och leker med sin snusdosa.
- Det känns som att det alltid behövs en debutant som ska hypas. Så man flyter lite på det och sen kommer den andra skivan och då ”ska han sänkas lite”.
Lite så där ”nu ska vi sätta ner han på jorden”?
- Ja, fast jag har gått rätt mycket på den här jorden. Om de bara visste.
På första skivan var många av låtarna inte alltid om just Joel själv, utan andras upplevelser och berättelser. På Waiting For the Bells är det lite blandat med. Det är lite om hans nya liv och oron kring det men det finns även några små noveller om vänner och så, som han uttrycker det själv.
- Jag lyssnar mycket på texter från bland annat The Ronettes. Jag vill att det ska bli lite enkelt på det sättet även om det ibland är svårt att förklara med enkelhet. Ofta blir det om oron för kärleken i det här nya livet och om det ska hålla eller inte. När man går in ett sådant här liv, om man jämför med det jag levde innan, så ger man väldigt mycket och chansar med sig själv. Och om det här skulle paja så skulle man på något sätt brytas ned. Det blir lite som ryskroulette. Många av texterna är om känslan och oron att man kommer bli lurad lite. Jag vet inte om du upplevt det själv, men man kan vara väldigt orolig över att det förflutna hos den man träffar kan komma att påverka mycket.
Har du någon gång funderat över att göra en duett? På vissa spår känns det som att det skulle passa.
- Ibland har jag tänkt på det. Men jag vet faktiskt inte riktigt med vem det skulle vara bara. Det hade varit grym att göra en med Monica Zetterlund, men hon är ju död. Men jag vet inte riktigt vad som skulle passa mig. Det finns många tjejer här i Sverige som sjunger jättebra. Den perfekta duetten är Fairytale of New York, den är väldigt fin och båda sjunger ganska likt med någon arbetarklassröst, och i dag sjunger alla tjejer så mycket renare och det skulle bli konstigt med min röst. Men kanske kan det bli någon på tredje skivan. Den har jag redan planer på, säger han leende och fortsätter.
- Men samtidigt känns det som att det blivit någon sorts mall. Man ska ha en duett, det ska vara ett intro och gärna någon instrumental låt. Det jag gillar med denna skiva är att jag kanske inte är helt supernöjd hela vägen, men jag gillar att låtarna är korta och att det kan ta några extra lyssningar för att man ska hinna med ordentligt. Det är bara låtar och man tänker inte på något annat.
Nästan alla låtar är under tre minuter – är det något du tänkt på?
- Det är faktiskt inget jag tänkt på. Jag har bara gjort låtarna så har det blivit så. De är ganska lika i strukturen. Oftast börjar refrängen, sen kommer en vers, sen kommer refrängen, sen kommer en vers och sen refrängen som också blir ett outro. Sen så är det ett stick ibland.
Hur kommer det sig att du släpper denna skiva på Razzia?
- När jag släppte den första på SY så var vi ju kompisar, och efter att jag släppte skivan så kändes det som att de kanske inte riktigt hade tid så det blev så här bara. Det är inte så att jag försökt klättra på någon stege. Razzia är ungefär likadant. Det är mer kompisar och man är med och bestämmer hur det ska vara och så.
De ställer inga krav och har massa regler och sådant alltså?
- Nä det hade jag nog aldrig kunnat klara av faktiskt.
Kontrollbehov?
- Nja. Det är något som kommer mer i en själv när man inte litar på dem man jobbar med. Då blir det ju så att man måste kontrollera allt lite mer hela tiden och man blir nästan lite manipulativ, men så är det inte här eftersom vi gillar samma saker. Vad som är bra är att de dock är kritiska, det är något som är bra för en själv. Man är ingen allvetare, liksom. Efter ett tag fastnar låtarna och blir till en röra och man kan inte längre höra om det är bra eller dåligt.
Du har sagt i en äldre intervju att du lärde dig mer om ditt liv under inspelningen av förra albumet än någonsin tidigare. Hur känner du för den nya?
- Förut var man mer en ungdom. Under inspelningen av förra skivan och när jag släppte den så skaffade jag mig ett liv. Jag gifte mig och blev styvpappa, så det det har hänt väldigt mycket. Under inspelningen av denna blev man tvungen att schemalägga lite med inspelningarna, hur ospontant det än låter. Fast när man är i studion så blir det samma sak. Lite mer planerande, så var det aldrig när vi spelade in förra. Under många år fanns det ingen deadline.
Almes första skiva, A Master of Ceremonies, tog nästan hela tre år att färdigställa. Låtarna skrev fort men det var själva inspelningsprocessen som tog tid. Och om saker tar så lång tid blir man på något sätt antiproduktiv, enligt Alme själv. Waiting For the Bells började spelas in precis efter att den första släppts och eftersom det inte blev så många spelningar fanns det mycket tid att spela in.
- Fast det känns som det tagit rätt lång tid trots allt. Jag bor i Stockholm nu och har fått pendlat en hel del, berättar Alme.
Ja det har man läst om, och det har blivit lite negativt om Stockholm?
- Det är så klassiskt att säga att Stockholm inte är bra när man väl får frågan. För mig handlar det inte om huruvida Stockholm är bra eller inte. Det handlar om ifall jag trivs eller inte. När man tänker på vad man saknar från en stad så är det oftast inte platser man saknar, inte jag i alla fall. Jag saknar mina vänner och familj. Det blir nog mer att man i själva formuleringen säger att Stockholm inte är bra bara för att man inte gillar att vara här, men det handlar inte om att Stockholm är dåligt utan att man saknar Göteborg. Jag bor dessutom en bit utanför stan och är sällan här, om det inte är interjuver och liknande. Några pengar att shoppa för finns inte heller. Det blir inte så mycket festande och det är ofta då man träffar och lär känna nya människor. Men det är inte så att jag har ett tråkigt liv…
Det har blivit ett annorlunda liv?
- Precis. På ett pedagogiskt tråkigt sätt kan man säga att det är ett riktigt liv. I det här livet finns det en chans för fortsättning. I det förra gjorde det inte riktigt det. Man kommer till en sådan punkt.
Något som kan ha undgått alla de som inte är särskilt fotbollsintresserade är att Joel har gjort en låt åt IFK Göteborg. Låten som heter Snart skiner Poseidon bygger på melodin från A Young Summer’s Youth, och var något som kom till när några vänner helt enkelt frågade om han kunde göra en låt.
- Det finns så många olika typer av låtar som spelas på fotbollsmatcher. Rock, hård techno och sådant där. Men det är lite som att den här har blivit en You’ll Never Walk Alone, och det trodde jag aldrig. Jag har bara varit på tre matcher och man blir lite generad när man hör den. Vi får se hur länge den håller.
För att citera en vän: ”Jag kan inte lyssna på Joel Alme. Jag tänker bara på IFK Göteborg. Min officiella åsikt är att han suger stenhårt”. Hur ska vi få honom att lyssna på Joel Alme igen?
- Haha, det kommer jag nog aldrig att lyckas med. Fast det beror på hur inbiten han är… Hade jag bara gått ut och varit IFK-supporter så hade jag väl kunnat förstå. Då hade det varit en annan sak. Men nu blandas IFK med musiken. Har han hört original-låten?
Ja, det tror jag. Men han är AIK:are…
- Då borde han kunna det, dom vann ju. Han borde tycka synd om mig, lyssna och tänka ”vi vann ändå”. Lite ödmjukhet över det hela.
I vår och i sommar kommer det bli några spelningar med Joel Alme och även lite festivaler. Ingenting är klart och officiellt ännu dock. Men med tanke på att Joel valt att spela in denna skiva med ett riktigt band, bara för att det ska bli bra live, så har vi alla något att se fram emot.
