Recension
Det har gått hela fem år sedan Beep Beep släppte sitt debutalbum och trots att man under denna tid bytt ut en del bandmedlemmar borde arbetet ha resulterat i något mer spännande än vad det bjuds på från Enchanted Islands. Som lyssnare erbjuds man en blandad kompott både vad det gäller lyrik och melodi vilket kanske är det största problemet. Det blir aldrig någon helhet i produkten.
Resan genom Beep Beeps förtrollande öar är en underlig resa. Inte nog med att man blandar olika stilar genom hela albumet i någon form av experimentell rock, utan de blir stilbyten mitt i låtar. Ett exempel på detta är Wooden Nickels, en låt som börjar åt folkpop för att sedan bjuda på saxofonspelande som skulle kunna vara taget från något frijazz-stycke. Lite så är prägeln över hela albumet, experimentellt helt enkelt. De hade nog gjort sig en tjänst genom att försöka greppa något och hålla sig fast vid det, i stället för att försöka göra det så speciellt som bara möjligt, vilket bara leder till förvirring. Men visst finns det låtar som är bra, till exempel I Miss You, en lugn harmonisk rocklåt med en ledande gitarr.
Problemet med Enchanted Islands är inte att man väljer att sjunga om en sjöjungfru som fastnat i ett nät på något spår eller om att vara en fiskmås. Det är självklart helt okej att flumma till det med sina texter. Snarare är det så att det aldrig blir riktigt spännande och när melodierna saknar det där extra som behövs för att man som lyssnare skall bli fullkomligt uppslukad i dem blir helheten lidande och i slutändan frågar man sig bara var den tid man la ner för att lyssna tog vägen.
