Intervju

intervju: the big pink

The Big Pink - Intervju - Foto: tram7.se

De har känt varandra sedan början av det nya millenniet, Robbie Furze och Milo Cordell, ungefär tio år alltså. Det var först för två år sådan som de tillsammans började göra musik som The Big Pink, trots att de tidigare gjort lite noise-grejer tillsammans, som Robbie uttrycker det.

- Vi hängde med varandra hela tiden när vi var yngre. Robbie hade en bil som var riktigt grym. En Bubbla. Vi gled omkring och hade det bra helt enkelt. Festade en del, rökte en del. Sedan växte vi givetvis upp, man kan inte åka omkring i en bil och röka gräs hela livet, du vet, och vi försökte komma på den ultimata planen. Vi älskar verkligen hur Beastie Boys gjorde det, som ett imperium med Grand Royal. Bandet, bolaget och tidningen. Tillsammans startade vi tre skivbolag varav två blev riktigt, riktigt misslyckade. Men vi har alltid haft den typen av ambition, berättar Milo.

Men så hamnade ni på 4AD. Hur kommer det sig?

- Ja, de kom till vår andra spelning och de vill verkligen signa oss – de var verkligen entusiastiska över The Big Pink och de älskade alla låtar vi spelade. Sedan kom de till vår studio, typ dagen efter spelningen och vi spelade allt vi hade och i slutändan så signade vi med om, säger Robbie.

Milo har en intressant teori om varför de håller till hos 4AD.

- Vi träffade massor av riktiga skitstövlar från storbolag som bara pratade om att göra så och så många hits, ”vi skriver kontrakt med er om ni gör åtta singlar”, ja eller hur. 4AD var inte alls så. Vi kände ju till dem sedan tidigare, även om vi inte varit några genomsnittliga fans. 4AD är lite som ett galet ex. De har massvis av fans som älskar allt de gör och jag antar att vi finner det attraktivt på något sätt.

Så de låter er göra som ni vill?

- Ungefär, även om vår manager kan ha någon idé och säger att vi borde göra si eller så. Men skivbolaget gör aldrig något sådant. Dom verkar mest vara glada och följer med på resan. Robbie och jag är tillräckligt klara i våra huvud för att veta vad som är en dålig idé. Vi har någon sorts sensor som berättar vad som är bra eller dåligt.

Debutalbumet A Brief History of Love, som släpps nästa vecka spelades till viss del in i en studio i New York och det var inte vilken studio som helst. Studion, som heter Electric Lady Studios, byggdes av Jimi Hendrix och designades av John Storyk 1970. En studio som många välkända artister senare kommit att spela in i. Både Robbie och Milo verkar vara smått exalterad av upplevelsen.

- Det lyfte hela albumet. Att gå in i den studion var helt fantastiskt. Bara saken att ha samma piano som Bowie spelat och tagit droger från på sitt album… säger Robbie och Milo fyller i;

- Och att bara vara i ett rum där Clash och Stones spelat in…

- Jag spelade in gitarrer där Hendrix förmodligen spelade. Jag stod kanske på samma plats som honom. Jag sjöng i samma mick som Bowie sjöng i. Det är sådana saker, riktigt grymt är det, berättar Robbie innan Milo fortsätter att prata på.

- Allt det där kan nog bli för mycket för en del band, tror jag. Men vi var nog för fulla för att tänka på det.

Ni har producerat albumet själva men jag läste någonstans att ni ville ha Alan Moulder som producent. Stämmer det?

- Planen var att han skulle mixa plattan, inte producera. Saken är den att jag och Milo på ett sätt är våra egna producenter med tanke på det sätt vi spelar in på. Innan vi går in i en riktig studio är produktionen nästan klar och redan innan vi började spela in albumet så var de flesta låtarna klara. Det vi gjorde mest i New York var att spela in gitarrerna, sången och sådant. Vårt sätt att skriva en låt liknar mer en producents än en låtskrivares, så att ha en producent som sköter allt skulle inte passa vårt sound alls. För när man har en producent försöker han hitta albumets ljudbild och den hade vi redan klar. Men vi arbetade med Paul Epworth på Dominos och det var fantastiskt.

- Paul var egentligen inte bra för produktion på det sättet, utan mer som en till musiker, säger Milo och blickar åt Robbie för att se om han håller med. Vilket han gör.

Vem är tjejen som sjunger på titelspåret?

- Hon heter Jo Robertson. Jag träffade henne i London och hon är helt galen men hon är också en riktigt godhjärtad person och har en makalös röst. Vi har alltid velat ha det där Velvet Underground Nico-soundet. Vi tycker båda att Andy Warhols Velvet Underground-platta är en av de tio bästa som gjorts och Nico har en sådan viktig roll på den. Lite så ville vi ha det så vi ringde bara upp henne en dag och ordnade det, berättar Milo.

- Riktigt konstigt var det, men det var det värt, säger Robbie.

På några av albumets låtar har de fått lite hjälp av andra vilket gett de en annan syn på saker. Det blev helt enkelt något som hjälpte själva processen men inte något som rubbat deras produktion, just den de verkar ha varit väl medvetna om hur den skulle vara. Även om Robbie tror att de kanske kommer att jobba annorlunda med nästa album och Milo har något mer konkret i tankarna.

- Jag tror inte vi kommer att sätta oss i en studio igen, säger han och Robbie frågar honom fundersamt var de då skulle spela in. Svar får han, Milo tycker nämligen att det vore bättre att lägga pengarna på att köpa egen utrustning och spela in hemma i stället.

Ni blandar organiska och elektroniska instrument, hur ser den fördelningen ut?

- Trummorna är nog 50-50. Det är där det märks mest. Programmerade och riktiga trummor. Fast det är nog mer riktiga trummor. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Ingen av oss kan spela trummor men Robbie är rätt bra på att programmera och det är så allting startar. Vi programmerar lite och ger det sedan till vår trummis som tar bitar från de programmerade och lägger till sitt trumspelande. Men det är inte så att hon spelar efter programmeringen utan hon har sitt egna mönster.

- Mönstret utvecklas hela tiden när vi lägger till riktiga trummor. Vi älskar programmerade trummor, men det finns vissa saker du kan göra med programmerade trummor du inte kan göra med riktiga och vice versa, säger Robbie.

- Som ett äktenskap, brister Milo ur sig.

The Big Pink har använt sig av homoerotiska bilder av Dennis Cooper för omslag på singlar och en låt är dessutom döpt efter en novell av honom. Deras namn i sig kan nog även det uppfattas som något åt det pornografiska hållet trots att det kommer från The Bands debutalbum Music from The Big Pink. Men det finns fler saker som heter The Big Pink.

- Det finns en dildo som heter så. Vår manager använder sig av Google Alert, så varje gång någon skriver om The Big Pink på typ en blogg så får hon ett e-mail. Ungefär hälften av allt är bloggar som skriver att The Big Pink är bra och den andra halvan är helt andra saker. Förutom dildon så finns det en gaybar i San Francisco och en hamburgerrestaurant i Miami som vi måste besöka.

Något som är intressant är hur The Big Pinks musik kallas för olika saker varje gång man läser om dem och när jag frågar Milo om det så får vi ännu en beskrivning på den.

- Vi kallar vår musik för ”future primitive love songs”. Den är lite futuristisk men samtidigt rätt elementär. Det finns också någon sorts element när vi inte är något. Bara stort och primitivt på samma gång. I slutändan är vi bara ett modernt rockband. Jag vet att det är som om att jag och Robbie gör allt när man läser om oss i pressen men när vi går upp på en scen eller är i studion så är vi ett riktigt band.

- Exakt. Det är också därför jag gillar att vi tagit vårt namn från The Band. För en sak jag tänker på, även om vår musik inte alls är som The Bands, är att vi är identiska med dem på det sättet att vi är ett riktigt band. Dom var på turné i flera år, festa tillsammans, hade sex tillsammans, sov tillsammans, åt tillsammans. De blödde tillsammans. Vi är precis likadana. Vare sig om det är bara jag och Milo eller resten av bandet med Akiko. Alla har kommit så mycket närmare varandra, blivit mer sammanflätade. Precis som ett riktigt band, säger Robbie.

- The Big Pink är ingen dansakt som Chemical Brothers, Justice eller Daft Punk. Vi är ett rockband, säger Milo.

- Vi är ute på vägen och lever drömmen. Lever efter mottot ”sex, droger och rock ‘n’ roll”. Det är vad The Big Pink är, avslutar Robbie med.

Läs mer