Festival
way out west – dag ett
Publicerad
2009-08-15- Way Out West
Samtalsämnet som gäller efter första dagen av Way Out West bör vara ljudet. Vad det var som hände. För efter Robyns spelning var ljudet under all kritik på samtliga spelningar. På Antony and the Johnsons var ljudet så lågt att spelningen framstod som extremt tråkigt, trots den enorma potential den faktiskt hade – med tanke på Göteborgs Symfoniker. Liknande var det under Glasvegas, man vill faktiskt känna basen i bröstet när man ser en sådan spelning men det känslan uteblev. Är det på grund av det som Thomas Öberg i bob hund alltid tjatar om, de nya reglerna om decibelnivåerna, som gör att det känns som man har bomull i öronen?
Sett rent ur ett kvalitétsperspektiv på de artister som spelade i går, går det givetvis inte sätta något annat än högsta betyg, men även det bjuder på problem – för allt går faktiskt inte att se, tyvärr. Bon Iver, Band of Horses, Beirut och Grizzly Bear inom loppet av bara några timmar, liksom. Fantastiska bokningar och de flesta kunde i alla fall se något av deras favoritband men ångesten över att man inte kunde se allt ligger fortfarande kvar där någonstans.
Hur det gick med kön till Trädgårn för att se Echo vet jag inte, men kön till Parken för att få se grymma The Big Pink var obefintlig. En spelning som var bra, visst, men lite kort och även utanför Slottsskogen var ljudet inte riktigt vad man hade förväntat sig. Avslutet med den senaste singeln Dominos fick åtminstone publiken att gå i gång ordentligt, dock är det alltid lika tråkigt när det behövs en hitsingel för att det ska vara så. Hur det blir i dag återstår att se.
