Recension
Dom gillar noiserock i Los Angeles. Och det är snabbt uträknat ungefär den andra gången jag försöker förstå mig på just varför så många finner någon charm i denna typ av genre. Förra året gav jag mig på No Ages album Nouns och insåg att det självfallet är mer än bara vad jag vid en första genomlyssnig fann som oljud. Lite av samma känsla infinner sig även när jag ungefär tio gånger lyssnat på HEALTHs andra album GET COLOR, även om låtarna på Los Angeles-bandets uppföljare är mer lättsmälta för en garvad poplyssnare.
Trummorna är vad som i HEALTHs skapelser blir det allra viktigaste elementet. Och det blir även dessa som framstår som det mest genomtänkta. Hade man valt att lägga trummorna i framkant, låtit dem skramla mer och fått en klarare klang hade det verkligen bara låtit som det där bekanta oljudet. Det kanske bara är något jag inbillar mig, men nu låter dessa trummor mjuka medan de andra skrikiga instrumenten läggs i ett skikt ovanpå, och då klarar även jag av att lyssna trots att gitarrerna är ruskigt distade. Absolut bäst för en som mig är det sista spåret In Violet där trummisen får lägga trummstockarna åt sidan en stund och lyssnaren bjuds i stället på en måttligt lugn melodi uppbyggd av något som torde vara en gitarr, vars ljud är förvrängt någonstans på vägen, tillsammans med en hymnliknande sång och stundtals så höga tonarter att det skär i öronen, fast konstigt nog på ett bekvämt sätt. Något säger mig dock att det spåret inte är vad en hängiven fantast av denna genré är ute efter.
Kanske borde jag egentligen bara luta mig tillbaka, sätta på The Smiths och nöja mig med att man inte kan förstå sig på eller gilla alla typer av musik, men så lätt ger jag mig inte. Jag kommer garanterat att försöka igen, förmodligen inom en snar framtid med något annat skrammel. Så länge det håller sig på samma nivå som HEALTH, så där lagom hårt och lagom diffust så kommer det åtminstone att vara intressant att försöka sätta sig in i, och det är vad som krävs för att greppa min uppmärksamhet.
