Recension

Major Lazer - Guns Don't Kill People... Lazers do - Recension

Major Lazer är en jamaikansk kommandosoldat som förlorade en av sina armar i det hemliga Zombiekriget 1984. Han räddades av den amerikanska militären som gav honom en experimentell laser som protes och sedan dess har han varit en överlöpare, inhyrd av en skurkstat och opererat i hemlighet under uppsyn av M5 och CIA. Som täckmantel jobbar han som en klubbägare från Trinidad och när han inte gör det tar han hand om sitt sanna uppdrag; skydda världen från mörka krafter och ondska som lever alldeles under ytan av vårat civiliserade samhålle. Han slåss mot vampyrer och andra monster, festar hårt och har en raketdriven skateboard. Jag passade på att besöka Major Lazers klubb på en hemlig ort i Västindien härom veckan och där fann jag inga mindre än super-producenterna Diplo och Switch som kvällens DJ’s och en hel del bekanta gästartister.

Det blev en svettig natt. De flesta slutade aldrig att dansa och inte ens jag, som egentligen inte tycker om denna typ av musik, kunde låta bli att åtminstone försöka röra på mig i takt till de jamaikanska rytmerna som på ett skickligt sätt blandades med tunga electrobeats. Någon berättade för mig att det även kallas för dancehall och ragga. Men det bjöds även på lugnare låtar från kvällens gäster som till exempel låten Can’t Stop Now med Mr. Vegas och Jovi Rockwell – en låt med betydligt mer klassiska reggaedrag. Hur Major Lazer, Diplo och Switch lyckades få dit alla artister vet jag inte, men det var en imponerande line-up. Jag råkade dessutom springa in i Mapei, rätt så förvånade men hon kände tydligen honom på något sätt, jag minns inte riktigt vad hon sa då det mesta drunknade i den tunga basen från låten Anything Goes med Turbulence. Men sedan såg jag henne på scen tillsammans med Mr. Evil som sjöng om sin flickvän Mary Jane. Det lät som en trevlig tjej det.

Den låt som gästerna verkade uppskatta mest, förutom låten med Santigold och Mr. Lexx var den mer popiga Keep It Goin’ Louder med dess galopperande beat där en Autotunead Ricky Blaze och Nina Sky stod för sången. What U Like som spelades fram mot kvällens slut var det minst blyga framträdandet av de alla. Något sådant vulgärt hade jag förmodligen inte hört sedan någon skit på en gammal Lil’ Kim- eller Biggie-platta, men Amanda Blank och Einstein såg inte ut att vara bekymrade av de sexuella inviterna när de framförde en av kvällens absolut lugnaste låtar.

När jag var på väg hem i den stekande sommarvärmen stötte jag på Major Lazer utanför klubbens entré, vi pratade en del och innan jag gick gav han mig en CD med alla låtar som spelats under kvällen. Efter att ha lyssnat på den några gånger hemma har jag insett att det inte riktigt håller i längden som ett album, men knåpar man ihop ett litet sommarmixtape är vilken som helst av låtarna ett alldeles utmärkt val. Jag tror inte ens att någon skulle klaga om man väljer fler, för det är nog inte många som skulle förstå att de kommer från samma album.

(En del av det första stycket i denna text är en ”biografi”, översatt, fritt tolkad och modifierad efter min smak)

Mats Rajala

Läs mer