Allmänt

åsikt: where the action is – andra dagen

Den andra dagen av Where the Action Is blev bättre med planeringen, trots att jag inte ens själv följde mina rekommendationer. Tanken var att jag skulle se Tiger Lou i stället för Jenny Wilson, eftersom jag tidigare i år sett henne uppträda på Fasching. Så blev det inte, efter att Tiger Lou spelat två-tre låtar så kunde jag inte hålla mig när jag visste att den fenomenala artisten Jenny Wilson spelade bara några hundra meter bort. Jag ångrar det inte. Det blev en ypperlig blandning av material från Love and Youth och Hardships! och allra bäst var faktiskt det äldre, trots att Jennys syster Sara fick lite för mycket utrymme med sin bas i den annars magiska Would I Play With My Band?.

Nick Cave dagen till ära, men för mig blev det två andra akter som imponerande och det är lite vad jag tycker att det ska göra och det kanske man blir mest om man inte tidigare sett akten live. Jonathan Johansson är en av dessa. Kalla det fördomar eller bara ignorans, men jag hade aldrig trott att denna man skulle låta så bra live som han faktiskt gjorde. Dessutom fick han mig att vilja lyssna ännu mer på hans album. En prestation utöver det vanliga.

En sak som är bra med festivalspelningar är att de så gott som alltid startar på utsatt tid. När man ska se en artist på en klubb är det snarare en regel än ett undantag att artisten går på scenen mycket senare än vad det är sagt. Men när Fever Ray ska börja drar det ut på tiden och någon berättar att spelningen inte kommer att starta förrän 30 minuter senare till publikens förtret. En väntan väl värd den extra tiden. Fever Rays spelning blir en ritual till musiken där det visuella tar minst lika stor plats i det hela med lagom billiga trick som laser, men det är grymt snyggt och rekvisitan på scen i form av gamla golvlampor som tänds och släcks i takt till den trollbindande basen är udda men det är helheten som imponerar.

I övrigt blev jag faktiskt inte alls särskilt imponerad. Moneybrother körde sitt och vi fick några Blood Panic-låtar. Markus Krunegård var bättre än väntat och det nya materialet i form av en låt om svartsjuka jag inte uppfattade titeln på och Isande diskant lät helt okej, men inte mycket bättre än det vi tidigare hört, men han växer på scen varje gång jag sett honom. Det kanske är något att bli imponerad av. Det största frågetecknet är dock var publiken tog vägen, hade de sålt få biljetter eller valde folk att stanna hemma p.g.a. regnet? Vi får hoppas på det sista.

Läs mer