Recension

Någon sa till mig att alla för eller senare kommer att börja lyssna på pop och det kanske stämmer, men för Anna Roxenholt och Karl Krook som tillsammans är New Found Land är det bara mer än att lyssna. De har känt varandra sedan de gick i gymnasiet men det var inte förrän 2006 då Anna började spela i Karls gamla reggaeband som de klickade ordentligt och de så småning om kom på att det var pop som de brann för. Nu när de några år senare släpper sitt album är det uppenbart att det inte bara är pop som är en stark inspirationskälla utan även folk och country har lämnat tydliga spår i albumets gitarrdrivna melodier.

I slutändan är det dock pop och ingenting annat som lyssnaren får bekanta sig vid medan de lyssnar på We All Die, och framför allt lugn sådan med starka akustiska inslag. Även om det finns några få spår med mer kraftfulla arrangemang så förblir de lugnare spåren de bättre då de får en mycket mer personlig prägel. Och när något framhävs på ett sådant sätt blir det lättare att relatera, trots att man som lyssnare kanske inte alls skulle relatera till låtarnas texter om att hellre försöka förtränga verkligheten än att möta den eller berättelser om att alltid se ett visst ansikte när alla kärlekskranka par dyker upp under våren. Fast nog bör de allra flesta kunna känna igen sig i någon av albumets nedstämda och påtagliga berättelser.

We All Die är ett fint album som framstår som mycket personligt och sången höjer det, framför allt när de två bandmedlemmarna tar sig an låtarna som duetter. Samtidigt får jag känslan av ett trevande i mörker efter att hitta fram till det rätta medan man krockar i något på vägen och hinner aldrig riktigt fram, men jag hyser inga som helst tvivel om att när vi får höra New Found Land igen så kommer det att låta åtskilligt bättre.

Mats Rajala

Läs mer