Recension
När man träffat ett band, eller i alla fall den ena halvan, och sedan ska skriva om albumet blir det lite konstigt eftersom man hört från själva källan vad det är som gäller. Man vet vad de har tänkt och varför det låter som det låter och på något sätt tar det udden av spänningen när man väl lyssnar på albumet, men samtidigt gör det också att man släpper taget om de låtarna man pratat om som Lisztomania och 1901 och i stället upptäcker det fantastiska i de mindre singelvänliga låtarna.
Varför de har valt att bränna av albumets två mest intensiva låtar direkt efter varandra som de två första spåren vet jag inte och det spelar heller egentligen ingen roll eftersom de i alla fall lyckas att hålla ens intresse vid liv genom de resterande låtarna. När de inte släpper loss helt går det att hitta annat att fästa sig vid, de små detaljerna som den lekfulla basslingan i Lasso eller den snitsiga och snygga upprepningen av Rome, Rome, Rome, Rome i början av refrängen i Rome.
Det kommer att låta klyschigt men det struntar jag i, sa Laurent Brancowitz när han berättade att han tyckte att detta album var det bästa som Phoenix har gjort. Och det gör det minsann, men det ligger också något i det för även om Alphabetical ligger väldigt nära om hjärtat så förblir det mer en sorts soffliggarskiva, något man tar det lugnt till. Detta album erbjuder så många fler nyanser i den poprockiga blandningen och när låtarna kompletterar varandra utmärkt lyfts det ännu högre. För vem vill sitta still när man hör Lisztomania?
