Recension

Sugartoy / Sony Music

Sveriges popdrottning har hon kallats. Marit. En titel som hon sedermera fått ge upp, då hon efter sitt tredje album valt att ligga i lä och låtit Frida Hyvönen elegant knycka den medan hon arbetat med sitt nya sätt att erbjuda sin musik på. Det var någon gång i samband med första numret av tidningen Filter som Marit berättade att hon givit upp tanken på att släppa nya album och i stället skulle koncentrera sig på sin prenumerationstjänst där man en gång i månaden skulle få en ny låt. En tjänst som fått ungefär tusen medlemmar.

När Marit återigen samlat ihop ett stycke låtar som tillsammans skapat något värt att kallas för album, kommer den vane lyssnaren att känna igen sig i den ljudbild som Marit skapat med hennes två senaste album. Likt tidigare är det en balanserad blandning av härlig handklappspop, som får en på bra humör även om texterna inte bjuder på en lika positiv klang, och mer sansade stycken där pianon och stråkar får en mer framträdande ton i fina ballader om att som 15 åring liftar till någon man brevväxlat med i Tony, eller bara om saknaden av någon som i Hey Boy. Allra roligast, eller mest intressant kanske är rätt uttryck, är låten Maybe, We’ll See med dess retrosound och tankar som huruvida man tråkar ihjäl sin partner eller inte, ett litet velande fram och tillbaka.

The Tear Collector är inte ett album som Marit lyckas återta sin tron med, men det är ett starkt album som visar att hon fortfarande är en artist att räkna med, trots att det nu är sju år sedan hennes debutalbum 3.00 Am Serenades släpptes.

Mats Rajala

Läs mer