Recension

Gold Medal Recordings/Playground

Det har gått nästan fyra år sedan Jenny Wilson släppte ditt debutalbum Love and Youth, och vad hon gjort under dessa år så där lagom irrelevant när man fått ta del av det färdiga resultatet i och med uppföljaren Hardships!, som släpps i morgon. Hade man vetat, medan man gick och väntade på albumet, att det skulle vara av en sådan kaliber hade man lika gärna kunnat vänta i flera år till.

För några veckor sedan när första livstecknet dök upp i och med singeln The Wooden Chair, så kom funderingen över vad man egentligen väntat på under dessa år. Själv hade jag inte alls klagat om Hardships! hade haft samma spretiga och kalla ljudbild som Love and Youth. Men singeln pekade mot ett helt annat håll, något större än tidigare vilket också är samma riktning som resten av låtarna på albumet följer. Det är en mer välkomnande och värmande ljudbild med de organiska trummorna som bygger upp Jennys alldeles egna R&B. Handklapp, fingerknäppningar är även de en del av det som bjuder till en helt annan närhet medan vi får höra berättelser starkt färgade av moderskap. Insikter om livet, om hur enkelt det är att ta allting förgivet och inte inse att man har allting som man faktiskt trånar efter, erbjuds tillsammans med stråkar och en vacker pianodriven melodi. Vi får också följa med in i ett kök som förvandlas till ett slagfält, som Mapei förtydligar genom sitt inhopp på låten Pass Me The Salt. Varje låt är en egen liten fantastisk berättelse med en minst lika fantastisk produktion.

På albumets titelspår sjunger Jenny att hon borde få några guldmedaljer och ett diplom med hennes namn på, för alla de vedermödor hon tagit sig igenom och alla goda gärningar hon gjort. Det är jag helt säker på att hon kommer att få om ungefär ett år i andra former, även om hon kommer att få dem för att hon släpper in oss tätt inpå sitt liv med sina texter och rytmer att bli knäsvag över. Hardships! är ett måttlöst bra album. Det bästa jag hört på väldigt länge.

Mats Rajala

Läs mer