Intervju

intervju: jenny wilson

Jenny Wilson - Intervju

Foto: tram7.se

När jag träffar Jenny Wilson på ett kontor vid Rådmansgatan i Stockholm, har hon just tillfrisknat från en influensa så kraftfull att hon tappat rösten i flera dagar och blivit tvungen att ställa in en spelning i Danmark. Det är då tre veckor kvar tills att Hardships!, uppföljaren till debuten Love and Youth, ska släppas men egentligen hade Jenny velat haft några månaders väntan innan det album hon jobbat med in i elfte timmen släpps.

Du har sagt om Love and Youth att det var viktigt för dig att du gjorde allting själv. Kändes det likadant med Hardships!?

- När jag tänker på den första skivan så var det som ett ganska långt trevande, innan jag överhuvudtaget förstod att jag höll på att göra en skiva. Och att jag satt och lekte mig fram, det fanns ingen struktur eller plan eller så, utan det råkade bli så och sen så passade det mig väldigt väl. Att få lov att vara ifred på någotvis, i det här. Att inte känna sig påpassad utan att få grooma själv. Den här gången så kände jag mycket mer från första början att jag visste vad jag ville nå för sorts produktion på det hela. Jag har jobbat mycket mer som en producent faktiskt, och det är också därför jag har tagit in mycket fler folk den här gången. Det är fjorton gäster, sen är det många av dom som sjunger i körer i bakgrunden och så. Men jag har kunnat ta mig an mitt projekt på ett helt annat sätt, bemästrat det och satt upp det hela.

Det här med att jobba själv får inte förväxlas med att vara ett kontrollfreak. Det vet jag att många frågar. Det är en sån klassisk fråga när kvinnor gör saker själv. Men själv så känner jag att det handlar jättemycket om att jag är oerhört intresserad av alla detaljer och tycker att det är oerhört kul och jag känner en stor tilltro till mig själv. Jag är inte så skraj. Det är inte så svårt om man bara har lusten eller ambitionen.

Fredrik Björling från Dungen la trummor på en del låtar. Var du med i sådana situationer och såg till att du blev nöjd med resultatet?

- I allra högsta grad. Så som jag har jobbat fram hela skivan så är det ju jag som har arrangerat alla insatser, mer eller mindre. Sen så i och med att jag ville jobba med en riktig trummis den här gången och inte ville sitta och programmera allt själv och göra allt på en höft. Jag ville verkligen ha någon som kunde få till något som jag själv inte kunde göra rent fysiskt.

Just trummor känner jag att det alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat, ända sedan sen jag började lyssna på musik i tonåren. När jag själv började spela så kände så var jag extremt fascinerad av musik där man verkligen kände att slagverksbiten, beats och trummor tog stor plats. Jag har alltid haft en längtan att få jobba med musik där man jobbar mycket med beats och så. Och nu är det första gången jag jobbar med en utomstående trummis till mitt eget.

Det känns mer organiskt än debuten som var lite mer spretig. Som om att du lagt ner mer tid på just trummorna?

- Det har jag gjort. Framför allt har jag känt väldigt tidigt, nästan som jag såg en visuell bild hur jag ville ha det.

Samtidigt som Jenny beskriver bilden av ett jordgolv eller ett väldigt slitet golv stampar hon i mjukt i golvet och fortsätter att berätta.

- Det vill jag få in i mitt sound, det ska vara det där fotstampet och det ska vara det där väldigt rassliga rasslet och handklappen ska verkligen kännas. Så om det känns organiskt blir jag glad. Det är den och jag har verkligen velat få komma åt en sådan stämning.

Vad var tanken med Gold Medal Recordings?

- Hela den biten som ligger utanför det konstnärliga tycker jag är ganska jobbig och stressande. Allt det där som innebär att man måste planera saker tycker jag är ett svårt kapitel. Rabid och jag hade från allra första början bestämt att det skulle vara en enda skiva de skulle hjälpa mig med, eftersom de själva är väldigt upptagna med deras egna artistskap. Jag orkade inte ens tänkta på vad jag skulle göra eftersom jag tyckte om så mycket att jobba med dem, men när jag sedan började fundera på vad som var den bästa vägen så kände jag att ett eget bolag var ett måste. Sen tar man hjälp, det är så man gör. Annars skulle det bli en katastrof, säger Jenny och skrattar.

Jag är så pass intresserad av alla bitar och jag skulle inte kunna överlämna mig i händerna på någon, det skulle vara skitjobbigt för någon utomstående att försöka sig på det. Det är bara ett naturligt steg.

När jag frågar Jenny om hon själv har velat släppa Hardships! på vinyl skiner hon upp som en sol och nickar. Kanske är det av nostalgiska skäl, minnen av första bekantskapen med sin systers vinyler i barndomshemmet eller den första gången hon besökte en skivbutik i sin hemort. Möjligtvis är det så enkelt att hon bara gillar formatet.

När började du egentligen med Hardships!?

- På sätt och vis så känns det som att jag bar på, just det där att jag pratade om, några bilder. Det är lite flummigt men det är väldigt viktigt i min musik just det visuella. Jag fick väldigt tidigt, flera år innan jag började, en vag känsla för vad som komma skall. Men jag hade ingen aning om vad det egentligen skulle handla om, men jag hade en känsla av att jag vill närma mig R&B. Och jag visste att jag den här gången ville jobba med piano som något slags utgångsläge.

Sedan fick jag barn. Jag tänkte att jag skulle göra klart skivan medan jag var gravid så att den skulle vara klar till bebisen kom, men det var helt fel tänkt för jag kunde inte använda min hjärna när jag var gravid. Det var någon slags känsla att det borde kunna gå även fast jag inte hade någon aning om hur jag skulle kunna göra det. Då hade jag egentligen inte börjat alls, utan det var mer känslor av någonting nytt som ville komma in.

Jag började jobba på riktigt med skivan förra hösten då jag gick av min mammaledighet och var extremt sugen på att sätta igång. Jag skaffade mig ett ställe där jag byggde upp en studio och köpte in vad jag behövde. Jag köpte in en hel studioutrustning för det hade jag inte haft innan. Hela uppstartsprocessen är också inräknad i tiden, jag tänker ibland att jag höll på att spela in i ett och halvt år. Men egentligen är det inte så. Samtidigt skulle mitt svar kunna vara att jag hållt på med den i trettiotre år. Någonstans känns det verkligen som att jag inte skulle kunnat gjort den här skivan 2006. Den har mått bra av att få lov att destileras fram.

Jag har gjort extremt mycket research rent textmässigt och skrivit mängder textkok för att hitta det där som jag till sist tycker är destilatet på något vis.

Du har hämtat inspiration till texten i We Had Everything från en konstnär?

- Ja, det är en konstnär som gör väldigt maniska bilder. Han [Rob Ryan] skär ut med skallpell väldigt detaljerat, människor, fåglar, träd. Det kan vara vad som helst. Väldigt vackra. Det finns en dikt som jag har tagit rader i från som går ”we had nothing, we had enough, we had everything, please don’t let us have too much”, eller något sådant. Sedan byggde jag vidare på den för det kändes som att det passade väldigt väl in på mitt eget liv.

Hardships! känns mycket mer personlig än Love and Youth, skulle du säga att det är så?

- Jag har gett mig i kast med ett ganska stort och svårt ämne. Den är väldigt ematisk känner jag själv i alla fall. Den handlar och kretsar kring moderskap. Det är ett svårt ämne men det är också exakt där jag befann mig och det var precis det jag ville in i. Jag har jobbat ganska hårt med texterna om jag ska vara helt ärlig, dels för att verkligen hitta rätt infallsvinkel för jag vill inte bara sjunga att jag är en mamma som är i lekparken med sina barn utan jag vill hitta någonting mer. Det finns så mycket känslor i det som jag faktiskt tycker att jag aldrig riktigt läst om själv.

På något sätt har jag använt mig av arketypiskt manliga symboler som gevär och krig.

Det är lite hästar också, är det någon symbolik bakom det?

- Det är väl lite både och tycker jag. Man kan läsa texterna som man vill och om man känner att hästen är en symbol för någonting så den ju vara det. Jag tänker på att de här ganska stora orden har jag velat placera in i moderskapet, eftersom det har känts som att livet själv kan vara ganska mycket som ett slagfält och det kan vara sådant man inte riktigt talar om. Sedan handlar det inte om huruvida jag tycker det är jobbigt att vara en förälder eller inte, utan det är kanske mer på ett filosofiskt plan.

När man plötsligt känner kärlek till någon annan än den som är långt större än den till sig själv, då är man också kapabel till så mycket mer. Man är beredd att ställa sig i skottlinjen på något märkligt vis.

Hur kommer det sig att Mapei är med på Pass Me The Salt?

- Hon skickade ett mail till mig, väldigt passande, i våras och skrev att hon gillade mig som tusan och att hon hade hört att höll på att spela in och då blev jag så oerhört glad eftersom jag tycker hon är fantastisk. Extremt fantastisk. Då hade jag inte hunnit så långt med inspelningen och då kände jag att jag måste hugga tag i henne och fråga om hon ville komma och sjunga. Vilket hon då gjorde.

Vad hände med låten Kid Town?

- Den var mer med i Love and Youth-processen. Eftersom jag jobbar så konceptuellt så känns det om att om den inte fick plats på Love and Youth så kan jag inte riktigt hälla in den någon annanstans då heller. Den är som ett avsnitt i mitt liv, i min novellsamling. Vissa låtar känner man att man gillar men inte riktigt vet vad man ska göra av dom. Det kanske är dumt att tänka så och att jag måste ändra mig på den punkten.

Det här med dina författarambitioner?

- Nja. Det har blivit en del frågor om det. Det var 1994 jag gick en skrivarlinje och tyckte att det var kul att skriva. Sen så hittade jag musiken ganska snart efter det. Nu när jag jobbat med texterna till den här skivan gick jag verkligen in i det. Ett tag så såg min studio mest ut som jag hade en riktig skrivarlya. Dock ingen skrivmaskin men jag skulle gärna ha haft det. Då kändes det ganska behagligt att sitta och skriva, men samtidigt är det något jäkligt visst med att hålla på med musik känner jag. Jag är väldigt nöjd med att göra det, man kan gjuta in så mycket i det. Nu när jag suttit i nästan ett och ett halvt år i min egen studio i det här blida milda skenet där och på något sätt när ingen vet vad man sysslar med är man ganska untouchable vilket är underbart. Men jag gillar ge iväg skivan. Den är inte min längre. Nu är den din och…

Är du nöjd med skivan?

Ja det är jag. Det är jag verkligen, jättenöjd. Jag jobbade med den tills jag kände mig nöjd. Från början så tänkte jag att det skulle gå fort, men men jag hade möjligheten att jobba med den tills jag kände mig nöjd. Det skulle vara jobbigt att känna sig halvnöjd. Jobbar man verkligen utfrån ideer som man själv har satt upp framför sig så jobbar man nog tills man är nöjd.

Hur tänkte du när du valde singeln?

- Dels så kände jag att det var en av mina favoritlåtar, den kom till ganska sent i processen. Jag har haft den malande med mig. Jag är väldigt glad att den blev av och så känner jag att den visar väldigt tydligt att jag har tagit en annan riktning. Jag hoppas att folk ska känna igen att där Jenny. Men jag tycker att det är en bra låt och att den har mycket av den R&B-känslan som jag själv känner mig väldigt förtjust i.

När du spelar så verkar det som att kläder är en del som spelar in i det. Du har sytt själv och så. Är det något du kommer att fortsätta med?

- Jag vet inte riktigt om jag kommer att sy själv, men någonstans känner jag att allting sitter ihop väldigt mycket. Det är trots allt en roll som jag spelar, jag är ingen privatperson nu och jag är det inte på scenen. Det är som när man ser en film, då är det alltid en kostymör som alltid satt på folk kläderna även om de har jeans och skjorta. Jag vill kunna gå in i det, det blir en lite som en hjälp på traven. Dels för mig själv och jag tänker mig att det är så för publiken på något sätt. Det är kul också, även om jag inte är modeintresserad så är jag intresserad av själva formen. Det ska bli kul att spela igen.

Hardships! släpps den 25 februari på Gold Medal Recordings/Playground.

Läs mer